Parelli Play Day i Skrea

Hela Parelli Team SverigeIgår gick alltså Parelli Team Sveriges första gemensamma lekdag av stapeln. Lite regn kom det men mindre än befarat, jag tror till och med vi hade uppehåll större delen av tiden. Parellimedlemmar var välkomna gratis med sina hästar för att leka, få inspiration, råd och tips. Alla intresserade var välkomna från marken. Det var väldigt kul att så många kom trots ostadigt väder, tack! Det här gör vi om, både med alla instruktörer och en eller fler.

Här är några av deltagarna. Ser ni havet i bakgrunden? Hon bor bra fint, Marianne!

Parelli Play Day Sverige

Oscar skötte sig bra. Han betedde sig lite RBE i början med allt det nya men sedan återgick han till sin nuvarande stil som är, hör och häpna, LBI! Han har gått från RBI hemma och RBE bort till en självsäker liten typ. Vi gjorde inget fancy utan använde övningar till att få upp entusiasmen och partnerskapet. Han är fin och go den gamle valacken!

Oscar och jag i strandbrynetJoanna  TokKarinAlla bilder snodda från Facebook. tack Hanna, Malin och ni andra som fotade!

En Parellielevs utmaning

Det tog mig flera år att förstå Parelli. Det tog mig år att nå level 3 och sedan ytterligare nåt år att ta level 4.

Det tog mig en herrans massa år att bli i närheten av bra för mig häst. Mitt i allt behövde jag avliva min levelshäst och vän Berliz. Jag önskar att det gått fortare, jag önskar att jag fattat fortare. Men det viktiga var att jag gick framåt. Parelli är inte en disciplin i sig själv, det är en attityd. En attityd gentemot hästen och gentemot en själv. Vi sätter relationen till hästen, och till oss själva, främst. Men kom ihåg att ha mätbara mål. På vägen mot dem kommer relationen att utvecklas.

Min poäng är tudelad:

  1. Fastna inte i level 2 utan fortsätt framåt. Det blir bara roligare!
  2. Tänk inte ”jag gör Parelli” och låt det vara ditt enda mål. Sök ett syfte för dig och din häst. Framförallt hästen behöver det!

Glimris

Fyra stadier av hästens utveckling

För att nyansera diskussionen från de senaste inläggen är det bra att ha hästens fyra utvecklingsstadier i bakhuvudet. Har ni hört talas om dem förut? De är:

  • Inlärningsstadiet
  • Kontrollstadiet
  •  Förstärkningsstadiet och
  • Förfiningstadiet

I inlärningsstadiet lär vi hästen nya saker. I kontrollstadiet gör vi vad som krävs för att ta kontrollen över hästen för att rädda vårt liv eller deras. I förstärkningsstadiet förstärker vi fas ett, det vill säga vi gör kommunikationen mer osynlig. I förfiningsstadiet lägger vi till ytterliggare parametrar till det vi gör, kanske böjning, formgivning och liknande. Det kan vi bara göra om hästen gör det vi ber om på fas ett.

Vi växlar mellan dessa stadier i hela hästens utveckling och det är viktigt för oss att veta vilket stadie vi är i för att förstå vilken strategi som är lämplig och ger bäst resultat. Vad gäller strategier så handlar det främst om vilka faser vi använder och hur. I inlärningsstadiet använder vi fas ett till fyra men lagom långa intervaller som vi lär oss i de inledande nivåerna i Parelliprogrammet. I kontrollstadiet är det fas fyra direkt, fas fyra som i vad som krävs för att vara effektiv. I förstärkningsstadiet använder du dig av faserna som jag skrev i förra inlägget om ”Make it a Game”. I förfiningsstadiet är det som sagt viktigt att hästen svarar på fas ett så att vi kan ha flera ämnen igång i kommunikationen samtidigt. Hästen måste svara på fas ett för alla ämnen.

Här är en bra video med Ryan Rose, fyrstjärning Parelliinstruktör, som berättar om just detta. Han var även den som lärde mig det en gång i tiden.

Diskussionerna fortsätter på Facebook :)

Vill hästen göra det vi vill?

En elev undrade som sagt om antagandet om att tryck motiverar och eftergift lär, inte utgår från att hästen inte vill göra det vi vill att den ska. Ett tråkigt utgångsläge med andra ord. Men jo, ibland vill den inte göra vad vi vill precis när vi vill det. Inledningsvis kommer jag diskutera varför så är fallet och sedan går jag vidare till hur vi kan göra när hästen vill göra det vi vill och faktiskt förstår vad vi vill.

Jag pratade i ett tidigare inlägg om hästens behov och att de var säkerhet, välbefinnande och mat/lek. Om vi ser detta som en behovstrappa kan vi konstatera att hästen är inte redo att äta, motiveras av mat, eller leka och motiveras av lek innan den känner sig säker, trygg och bekväm.

Det innebär att om hästen till exempel är orolig för att du tar den bort från flocken för att rida så kommer den inte vara mottaglig för att lära sig något nytt eller leka med dig innan den känner sig trygg och säker. Det är alltså vår uppgift att tillgodose hästens behov av säkerhet och bekvämlighet innan vi kan förvänta oss att hästen kan tillgodose vårt behov av lek.

Därför använder vi oss av strategier som friendly game med approach and retreat, det vill säga att vi går närmre det läskiga (eller längre ifrån det trygga) och sedan längre ifrån och så om och om igen. I exemplet med hästen som blir orolig av att lämna flocken får vi gå närmre flocken och börja vår lek och sedan successivt när vi kan ersätta flocken som garant för hästens säkerhet och trygghet börja dra oss längre därifrån.

Vad betyder det egentligen att hästen har behov av säkerhet? Jo, att alla dess beslut grundar sig på viljan att överleva. Om vi inte är lämpade att ta hand om hästens överlevnad, i dess ögon, kommer tvingas ta hand om sin egen överlevnad, ibland på bekostnad av vår säkerhet och våra övriga behov. Då kommer hästen förmodligen inte vilja göra det vi vill att den ska. Att förtjäna att ta hand om hästens överlevnad är vad ledarskap handlar om (jag har tidigare skrivit om ledarskap och tillit).

On line lek

Det räcker alltså inte med att vi bevisat för hästen att vi inte tänker äta upp den eller att våra redskap inte kommer användas för att skada den vi måste också försäkra den om att vi garanterar dess överlevnad. När vi kommit så här långt är hästen redo att göra vad vi vill. Nu kan vi börja lära dem någonting eller LEKA:

Mitt förra inlägg handlade om hur vi lär dem någonting så nu vill jag diskutera hur vi gör det till en lek. När hästen redan förstår vad vi ber om, och är fysiskt kapabel att göra det (samt som sagt fått sina behov av säkerhet och bekvämlighet tillgodosedda) är det dags att vi gör det till en lek. Jag har skrivit om Make it a Game i ett inlägg från en dag med Ryan Rose på mitt externship.

Då blir det som vi innan kallat tryck till ett förslag. Förslaget består i vår intention och energi, om det sedan krävs så ger vi den minsta fysiska ledtråd och om hästen fortfarande behöver hjälp touchar vi dem. Med andra ord en lång fas ett, sedan en lätt fas fyra. Efter fas fyra är det paus och sedan börjar vi om. Vi visar för hästen att vi vet att den är intelligent, vi gör leken till ett pussel som den kan lösa, vi blir mer intressanta för hästen och vi tillför någonting till hästens liv. När vi kommit så här långt i vår relation till hästen är utgångspunkten att hästen vill göra det vi vill. Jag tror att ni är många med mig som upplever detta ofta, hästen vill verkligen göra rätt men ibland har vi inte gjort oss förstådda eller så har vi inte skapat ett pussel där hästen kan se vad den behöver göra för att lösa det. ”If the horse says no you either asked the wrong question, or asked the question wrong”. Eller frågade vid fel tillfälle kan vi kanske tillägga.

Stegra på kommando

Som beskrivet har vi en ganska djup relation till hästen för att detta ska fungera och alla förutsättningar som nämnts ovan måste vara på plats. Ytterligare en sak att ha i åtanke i detta är vikten av vår intention och vilken känsla vi förmedlar till hästen. Vi behöver visa att vi också har kul, vara fulla av både lekfullhet och trygghet. Då bygger leken på ömsesidig respekt och vi blir interdependenta i relationen. Inte mycket slår det kan jag säga.

Eftergift lär

I nonviolent communication menar man att varje handling föregås av ett behov. Inom Parelli går våra funderingar i samma riktning och vi lär ut att hästen och människan har olika behov. Människan drivs av ”praise, recognition and material things” (beröm, erkännande och materiella ting) enligt Pats tillspetsade sätt att utrycka sig. Hästens behov däremot är ”safety, comfort, play and food” (säkerhet, välbefinnande, lek och mat). Behovstrappan för de två arterna ser traditionellt annorlunda ut men detta menar Pat driver människa respektive häst.

Hästen flyr för att den har ett behov av säkerhet. Hästen sticker upp huvudet (eller backar…) när vi ber den backa för tryck mot nosryggen för att den har ett behov av välbefinnande, bekvämlighet eller lugn och ro för att använda de synonymer som bäst översätter comfort och relief. Hästen nafsar på dig för att den har behov av lek och så vidare och så vidare.

Berliz 30/4 2002-21/11 2012

Enligt denna logik så applicerar människan i sin tur mer tryck, eller hjälptyglar eller piskrapp för att hästen ska bete sig på ett sätt som kan ge människan erkännade bland andra människor. Som tur är, kan vi också drivas av erkännande från hästen. Då blir bilden en annan. Låt oss undersöka hur det kan fungera:

Då inser vi att vi först måste lära hästen saker och ting, det vill säga vi måste kommunicera med dess hjärna snarare än att putta runt på dess kropp. Nu kommer vi alltså till inläggets rubrik, eftergift lär. Det föregås av att tryck motiverar. Så när vi ska lära en häst någonting så applicerar vi tryck på ett sätt som gör det så lätt som möjligt för hästen att förstå vad vi vill. En ingrediens i det är att vi lägger på trycket långsamt, i faser. Om vi är för snabba när vi applicerar tryck kommer vi att aktivera hästens ryggmärgsreflexer varav mottrycksreflexen är en. Den reflexen vill vi i många fall lära hästen av med (inte alla dock, då skulle hästen lägga sig ner när vi satt upp på den…). En annan ingrediens i att göra det lätt för hästen att göra rätt kan handla om att vi lär den gå framåt åt ett håll som den redan vill gå eller börjar med en bom på marken innan vi lär den hoppa.

Hästen lär sig att det den försöker göra är rätt när trycket upphör. Vår uppgift blir därför att ha kvar trycket tills hästen gör det vi önskar. Om vi misslyckas med att ha kvar trycket, kanske för att att hästen slår med huvudet om vi vill backa den, har hästen lärt sig att den får eftergift genom att slå med huvudet. Det är inte ovanligt med hästar som, på grund av att människan applicerat tryck för snabbt i inlärningsfasen, aktiverat sin mottrycksreflex skrämt människan att ge efter, eller bara gjort det svårt för dem att hålla kvar trycket och därmed lärt sig att gå igenom tryck för att få eftergift. Hästen söker eftergift, den experimenterar tills den får det. Därför är vår timing så viktig. Ju mer exakt vår timing är desto snabbare lär sig hästen vad som önskades av den.

Stradling a pole

Detta är grunden i mycket djurträning, det kallas negativ förstärkning. Negativ inte för att det är dåligt utan för att det är en matematisk subtraktion där vi tar bort något för att få önskat resultat, vi tar bort trycket för att lära hästen. En annan strategi som vi också använder inom Parelli är positiv förstärkning där vi adderar något när hästen gör det vi vill, till exempel en bit godis, vila, kli. Jag märker att jag ofta får påminna om att ta paus när saker och ting går som vi vill.

Mitt syfte med dagens inlägg är att motivera er att vara tydligare för era hästar, att göra er förstådda genom att se till att eftergiften kommer när hästen gör det ni vill, inte när hästen själv skapar sin eftergift. I nästa inlägg kommer jag diskutera om hästen vill göra det vi vill att den ska eller inte.

Watch your thoughts…

I helgen hade jag ett samtal med en elev som jag inte reflekterade så mycket över förrän hon skulle berätta vad hon lärt sig under helgen. Det hon betonade mest var hur positivt hon börjat tänka om sin häst istället för hur hon tidigare var van att tänka i negativa ordalag. Hennes inre dialog, som hon fått till sig via sin miljö handlade tidigare om att vi måste visa hästen vem som bestämmer, ställa krav och att hästen bara är lat eller luras.

När jag funderade vidare kring detta förstod jag att hon börjat ändra hur hon tänkte om sin häst när hon sagt till mig att ”hon försöker bara komma undan” och jag svarat att ”hon söker eftergift”. Ser ni att det ena av dessa påståenden är negativt och det andra positivt? Det ena ger oss ledtrådar om hur vår häst tänker och hur vi kan använda det för att träna henne och det andra lägger skuld på vår häst?

Hästen är perfekt, det är vår uppgift att förstå dess natur och samarbeta med den för att få uppleva ett partnerskap. Med det vill jag inte säga att vi inte är perfekta, det är vi. Våra handlingar och tankar är kanske inte alltid det dock. Om vi kan ändra på dem så att de går i linje med vad just vår häst behöver så kommer relationen och resultaten att förbättras.

Pat Parelli brukar citera Ira Reid som parafraserade Lao Tzus visdomsord:Watch your thoughts

Jag lämnar er att fundera på detta ett tag och återkommer längre fram med en diskussion om hur vi kan bli mer effektiva i vår kommunikation med vår häst genom att förstå att trycket motiverar dem att försöka något och eftergiften lär dem vad som är rätt. Men så klart ska även detta problematiseras – jag fick en fråga från en annan elev: ”Men utgår inte det ifrån att hästen i grunden inte vill göra vad vi vill?”. Den tuggar jag fortfarande på, och återkommer när jag har mitt svar :).

Missmatch

Prins Oscar är RBI, jag är LBE. Vi är ganska motsatta i våra personligheter med andra ord. Han har dessutom inte världens bästa ryggsäck vad gäller allt som liknar träning. Att rida i paddocken är således en utmaning för oss. För mig främst, det är ju faktiskt mitt ansvar att se till att det blir roligt för honom. Utvecklande…

Men idag kändes det faktiskt riktigt bra. Jag rider i grimma i paddocken och spar betträningen till uteritterna så att inte allt verkar som dressyr (inget ont om dressyr från mitt håll, men Oscar är av en annan åsikt ;)). Främsta fokus är på att han ska vilja bjuda framåt. Det behöver inte gå snabbt, men han ska ha bjudning och ta ansvar för hastigheten inom gångarten. Andra komponenten jag fäster stor vikt på med honom är att han länger sin överlinje. I början när han kommit hit, gick han antingen med huvudet i vädret eller så sänkte han huvudet till marken utan att egentligen stretcha och länga sin rygg och hals. Idag var det detta som kändes bäst, finfin överlinje och då verkar rytm och takt komma som ett brev på posten. Eftersom detta kom snabbt kunde jag be om lite mer vad gällde bjudningen och sedan leka med övergångar.

Nu kommer vi till det svåra för mig, övergångar alltså. Han berättar tydligt vad han inte gillar – att jag använder underskänkeln. Då viftar han på svansen och ibland saktar han av istället… Ok, tänker jag då, jag antar att du vill att jag öppnar upp i bäckenet eller nåt och släpper fram energin – men hur tusan ska min hjärna få min kropp att lyda det? Ah, inte lätt. Men ibland går det och övergångarna blir flytande och rytmiska och allt det där. Ja, så känns det iallafall för mig och han verkar nöjd :).

Jag är så glad för denna herre, han lär mig så mycket om ridning och livet.

IMG_8129Gammal bild från Game of Contact-kursen förra året.

Din resa

Parelli Kurs
Foto: Frida Lundbäck

Jag får ofta små berättelser via mail eller per telefon från elever som delar med sig av glädjeämnen (eller svåra dagar) med sina hästar. Jag uppskattar det mycket, tack alla ni som tar er tid att dela med er! Det är en ära att vara en del av er resa, jag gläds med era framgångar och suckar med er när det är svårt.

Det är en speciell förmån att få träffa en elev och dennes häst under allt från en timma till en tvådagarskurs och försöka plantera ”seads of learning” som växer under de månader när vi inte ses. Jag är med väldigt intensivt en liten bit på vägen och sedan vandrar ni er egen väg. Allas resa är unik och när det känns trögt för någon går det kanon för någon annan. Men vi har alla dagar som känns tunga, när vi känner att vi inte förstår vår häst eller vad vi skulle kunna göra för den. Oftast är vår utvecklingskurva som brantast när det känns som svårast. När saker inte går lätt lär vi oss mest. Som tur är får vi sedan njuta av vad vi lärt oss och det känns som om vi seglar fram ett tag.

Parelliprogrammet är lite speciellt på det sätt att det uppmuntrar studenterna att vara självständiga. Sällan tar en parellielev en lektion i veckan som annars är vanligt i hästvärlden. Här kör vi stenhårt under några dagar med instruktör, antecknar allt vi kan och funderar under nätterna för att kommer hem med ny kunskap och uppgifter att göra som håller oss, inte bara sysselsatta, men i utveckling under lång tid framöver. Instruktören blir därför mer en coach och facilitör, lite som vi alla är för våra hästar. Devisen ”set it up and wait” funkar för människor såväl som för hästar :).

Hur tycker du att detta sätt att studera fungerar? Uppskattar du din resa?

Karin Boyes dikt får avsluta:

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Hästens intelligens och medvetande

När jag undervisar brukar jag hänvisa till två olika artiklar när det gäller hästens intelligens. Den ena menar att hästen är som ett 3- till 4-årigt barn och den andra som en 6- till 8-åring! (Nu lyckas jag tyvärr inte hitta källorna.) Oavsett vilket så är det tydligt att hästar är intelligenta och att vi bör behandla dem därefter. Men för att kunna behandla dem därefter behöver vi så klart kunskap om hur hästen lär sig. En av de mest utbredda och allmänt vedertagna praktikerna inom djurträning är att tryck motiverar djuret att försöka något och eftergiften lär djuret att det den gjorde var rätt. Detta kallas för negativ förstärkning. En annan vanlig metod är positiv förstärkning där vi lägger till något när djuret uppvisar ett önskat beteende, till exempel en bit godis. Positiv och negativ har alltså matematisk betydelse här, man lägger till eller tar bort, och det handlar inte om en värdering av metoden som bra eller dålig. De flesta, också vi inom Parelli, använder sig av en kombination av dessa två förstärkningstyper.

Men nu snurrade jag in mig på fel sak. Jag hade inte tänkt skriva om träning som sådan utan mer om förhållningssättet till våra djur. Jag delade nyligen en status på Facebook som skrevs av Lisa som är etolog och mest jobbar med katter. Hon hade läst en SOU (2011:75) om ny djurskyddslag där det står så här om djurs medvetande:

Om man accepterar att andra människor har ett medvetande så bör man acceptera att andra djur har ett medvetande eftersom det inte finns mer bevis för att andra människor har medvetande än djur.

Trevlig läsning tycker jag och något som vi bör applicera på vår relation till hästen.

För att gå ännu längre vill jag tipsa om Petra Krantz Lindgrens blogg, hon är beteendevetare som ”arbetar med vuxna som vill utveckla sina relationer med barn”.  Tycker du att det är att gå för långt så betänkt inledningen av detta inlägg och jämförelsen av hästars och barns intelligens… Petra skriver bra i det att hon tar upp frågor som ibland tenderar att bli väldigt ‘svart eller vitt’ i diskussioner och belyser dem utifrån fokus på barns självkänsla och relationer. Lite som i mitt inlägg om kärlek och respekt så blir varje beslut lättare om man har en tydlig ledstjärna och mål. Jag tycker att vårt fokus med hästarna, efter säkerhet, bör vara på hästens självkänsla och relationen till oss, precis som Petra tycker om barnen. Dessutom är det så att när vi fokuserar på relationen och självkänslan blir hästhanteringen säkrare. Läs gärna hennes blogg och se om du håller med mig eller inte.

Ett sista budskap: Oavsett om hästens intelligens går att jämföra med ett barns eller inte så har de enligt mig en egen intelligens och speciell gåva till oss. Den är jag tacksam för varje dag.