Din resa

Parelli Kurs
Foto: Frida Lundbäck

Jag får ofta små berättelser via mail eller per telefon från elever som delar med sig av glädjeämnen (eller svåra dagar) med sina hästar. Jag uppskattar det mycket, tack alla ni som tar er tid att dela med er! Det är en ära att vara en del av er resa, jag gläds med era framgångar och suckar med er när det är svårt.

Det är en speciell förmån att få träffa en elev och dennes häst under allt från en timma till en tvådagarskurs och försöka plantera ”seads of learning” som växer under de månader när vi inte ses. Jag är med väldigt intensivt en liten bit på vägen och sedan vandrar ni er egen väg. Allas resa är unik och när det känns trögt för någon går det kanon för någon annan. Men vi har alla dagar som känns tunga, när vi känner att vi inte förstår vår häst eller vad vi skulle kunna göra för den. Oftast är vår utvecklingskurva som brantast när det känns som svårast. När saker inte går lätt lär vi oss mest. Som tur är får vi sedan njuta av vad vi lärt oss och det känns som om vi seglar fram ett tag.

Parelliprogrammet är lite speciellt på det sätt att det uppmuntrar studenterna att vara självständiga. Sällan tar en parellielev en lektion i veckan som annars är vanligt i hästvärlden. Här kör vi stenhårt under några dagar med instruktör, antecknar allt vi kan och funderar under nätterna för att kommer hem med ny kunskap och uppgifter att göra som håller oss, inte bara sysselsatta, men i utveckling under lång tid framöver. Instruktören blir därför mer en coach och facilitör, lite som vi alla är för våra hästar. Devisen ”set it up and wait” funkar för människor såväl som för hästar :).

Hur tycker du att detta sätt att studera fungerar? Uppskattar du din resa?

Karin Boyes dikt får avsluta:

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ledarskap

Det är mycket snack om ledarskap kring hästar. Jag är mer fokuserad på partnerskap men en grej slog mig häromdagen angående ledarskap som jag tänkte diskutera här. Jag brukar förklara när jag undervisar att en häst motiveras av överlevnad och de beslut dom tar har därför väldigt stor betydelse, det är på liv eller död. Våra beslut när vi leker med hästar är sällan på liv och död, därför förmedlar vi till vår häst att vår vilja är mindre viktig än deras. Vi behöver hitta något inom oss som förmedlar att det vi önskar är viktigt. Kanske visualisera att vi blivit tvungna att lasta ur hästtransporten och går längs med motorvägen och hästen vill sticka ut huvudet i vägbanan där långtradarna susar förbi. Om en häst inte anser att vi är lämpliga att sörja för deras överlevnad kommer de fatta sina egna beslut. Eftersom att hästen som art har en osedvanlig vilja att göra oss till viljes gör den förmodligen det ändå, så ofta det ligger i linje med dess egna självbevarelsedrift.

Jag kom att reflektera över vad som krävs för att jag ska lämna över ledarskapet till en annan människa. Notera att det är skillnad mellan ledarskap över triviala saker och ledarskap över min person. I utvärderingen efter senaste kursen hos Parelli fick jag höra att jag visste när jag skulle leda och när jag skulle följa. Jag blev väldigt glad för den feedbacken för jag tror att det är en viktig förmåga oavsett om man umgås med hästar eller människor. Trots detta inser jag att jag kräver ganska mycket av den person som jag lämnar över ledarskap till. Av yttersta vikt för mig är att jag ska känna mig helt trygg med personen och dess beslut. Jag behöver också veta att våra värderingar och visioner ligger i linje med varandra. I slutändan måste personen få mig att känna på ett bra sätt, ni vet en go känsla i magen.

När jag funderar över det tror jag att dessa saker är vad hästarna behöver av oss också. Vi kan ta till den vid det här laget klassiska frågan: Vem behöver jag vara för att min häst ska vilja göra det jag ber om?

Men för att komplicera detta ytterligare slog det mig att vad man önskar av en ledare kanske hänger ihop med humenality och horsenality. Jag avslöjar sällan vad min humenalityrapport visade, mycket för att jag ogillar att bli placerad i ett fack. Men för denna diskussions syfte så kommer det här: Left Brain Extrovert – Axis point. Det betyder att jag hamnar ganska precis i mitten men strax till vänster och upp på modellen och att jag kan hoppa och relatera till alla humenalities. Är det på grund av min LBE-het jag har höga förväntningar på en person som ska leda mig?

Berätta, hur är det för dig? Är det annorlunda om man är mer right brain? Mer introvert?Om vi diskuterar detta får vi kanske fler ledtrådar till hur hästarna fungerar i detta.

boss-vs-leader

Hästens intelligens och medvetande

När jag undervisar brukar jag hänvisa till två olika artiklar när det gäller hästens intelligens. Den ena menar att hästen är som ett 3- till 4-årigt barn och den andra som en 6- till 8-åring! (Nu lyckas jag tyvärr inte hitta källorna.) Oavsett vilket så är det tydligt att hästar är intelligenta och att vi bör behandla dem därefter. Men för att kunna behandla dem därefter behöver vi så klart kunskap om hur hästen lär sig. En av de mest utbredda och allmänt vedertagna praktikerna inom djurträning är att tryck motiverar djuret att försöka något och eftergiften lär djuret att det den gjorde var rätt. Detta kallas för negativ förstärkning. En annan vanlig metod är positiv förstärkning där vi lägger till något när djuret uppvisar ett önskat beteende, till exempel en bit godis. Positiv och negativ har alltså matematisk betydelse här, man lägger till eller tar bort, och det handlar inte om en värdering av metoden som bra eller dålig. De flesta, också vi inom Parelli, använder sig av en kombination av dessa två förstärkningstyper.

Men nu snurrade jag in mig på fel sak. Jag hade inte tänkt skriva om träning som sådan utan mer om förhållningssättet till våra djur. Jag delade nyligen en status på Facebook som skrevs av Lisa som är etolog och mest jobbar med katter. Hon hade läst en SOU (2011:75) om ny djurskyddslag där det står så här om djurs medvetande:

Om man accepterar att andra människor har ett medvetande så bör man acceptera att andra djur har ett medvetande eftersom det inte finns mer bevis för att andra människor har medvetande än djur.

Trevlig läsning tycker jag och något som vi bör applicera på vår relation till hästen.

För att gå ännu längre vill jag tipsa om Petra Krantz Lindgrens blogg, hon är beteendevetare som ”arbetar med vuxna som vill utveckla sina relationer med barn”.  Tycker du att det är att gå för långt så betänkt inledningen av detta inlägg och jämförelsen av hästars och barns intelligens… Petra skriver bra i det att hon tar upp frågor som ibland tenderar att bli väldigt ‘svart eller vitt’ i diskussioner och belyser dem utifrån fokus på barns självkänsla och relationer. Lite som i mitt inlägg om kärlek och respekt så blir varje beslut lättare om man har en tydlig ledstjärna och mål. Jag tycker att vårt fokus med hästarna, efter säkerhet, bör vara på hästens självkänsla och relationen till oss, precis som Petra tycker om barnen. Dessutom är det så att när vi fokuserar på relationen och självkänslan blir hästhanteringen säkrare. Läs gärna hennes blogg och se om du håller med mig eller inte.

Ett sista budskap: Oavsett om hästens intelligens går att jämföra med ett barns eller inte så har de enligt mig en egen intelligens och speciell gåva till oss. Den är jag tacksam för varje dag.

Livet leker

Follow the leader

Vi har lekt idag :). Först eskorterade vi FT-studenterna upp till Lindas för filmandet av en ny produkt med Colleen Kelly. Medan de tittade på det avslutade vi de sista midterm-betygen. Det är lite surrealistiskt att sitta och betygsätta studenterna i growth and progress reports. Det är bara två år sedan jag gjorde min FT och nu sitter jag här och diskuterar deras resa. På eftermiddagen gav Chris en lastningsdemo som jag hoppas gav studenterna en och annan tankeställare. Lastning kan vara ett test på partnerskap och tillit. Efter det red några av oss med Kristi. Vi lekte vidare med att styra hästen med bakdelen och sedan hoppade vi alla hinder i LoLa och Saturis hage. LoLa är inte det stora hopphästen direkt men det var kul ändå. Sandy ville prova rida henne så jag satt upp på Smokey och racade runt, gjorde galoppombyten och hoppade. Trots att hon och LoLa är samma ras är det milsvid skillnad på rundheten i deras galopp. LoLa är onekligen avlad för koarbete.

Huvudstående Love

Innan grillkvällen med gitarrspel avslutade kvällen övade vi lite demomoves. Här kommer nämligen nästa surrealistiska nyhet: vi kommer göra öppningsdemon på summit! Runt 2000 personer beräknas komma. Hur coolt som helst och vi har redan en hel del härliga saker att visa. På översta fotot visar vi follow the leader där alla utom två rider huvudlagslösa.

Chillin'   Stå upp team riding

Jag tror att det händer att folk glömmer…

… att hästar inte är maskiner.

”You should make no assumptions before getting on a horse, even if someone else tells you, ‘Go ahead, he’s fine.’ A horse is not a machine, he’s a living, breathing, thinking and emotional animal, Pat points out.”

Läs hela artikeln When You Don’t Have Time for Groundwork
av Cynthia McFarland här.

Från en annan tid

Sista året på gymnasiet skulle vi skriva specialarbete. Året var 1999 och titeln på mitt arbete var ”Hästkommunikation – Hur de talar med varandra och vi med dem”. Idag hittade jag en kopia av specialarbetet och jag tänker dela med mig av valda delar:

”På ridskolan stod hästarna inomhus i spiltor eller boxar hela dagarna, förutom de två, tre timmar de reds. Då förväntades de prestera sitt bästa, vara mjuka och ställbara efter endast två uppvärmande varv i skritt. Då de inte kunde göra detta eftersom deras muskler var stela och deras sinnen uttråkade möttes de av spörapp och drag i tyglarna. Ingen brydde sig riktigt om hur hästarna mådde rent psykiskt, de behandlades som maskiner. [—] Med bakgrund i detta ville jag inte följa i samma hjulspår som dessa andra. Jag tycker att på samma sätt som det är förbjudet enligt lag att aga barn borde det vara självklart att djur, hästar, inte ska behandlas på detta sätt. Därför började jag utforska andra vägar mot målet om det bästa samarbete för både häst och människa. Tillsammans med min egen häst provade jag olika metoder för att bäst kunna kommunicera med henne. [—]

Mina försök med våra hästar

 Jag byggde upp en provisorisk picadero (spanska för en fyrkantig liten inhägnad). Första gången jag provade med Cherie var det sent på kvällen, Amy stod i stallet och gnäggade och båda ville ha sin mat. När jag då enligt Monty Roberts Join-Up metod skulle få Cherie att fly från mig förstod hon inte vad jag menade. Följande gång var Amy i en hage bredvid så att Cherie såg henne. Cherie förstod fortfarande inte vad jag menade då jag ville driva bort henne. För henne är det inte naturligt att fly från mig som det hade varit om hon aldrig träffat människor förr. Mamma var med för att ta kort, med det fungerade inte så hon skulle in och byta batterier. Under tiden skulle jag bara vänta. Jag gick runt lite, klappade Cherie och gick runt lite till. Då märker jag att hon följer efter mig. Jag går runt lite, snirklar runt i vidare och vidare svängar. Hon följer med. Nu hör det till saken att Cherie är en väldigt envis och egensinnig liten ponny som ibland protesterar högljutt mot det jag vill att hon ska göra. Hon är kitslig och nafsar då man borstar henne. Jag vet att hon inte sparkar för att träffa och jag litar faktiskt på henne. Vi har känt varandra länge så vi vet var vi har varandra. Men jag trodde ändå inte att hon såg mig som ledare, riktigt såhär mycket. Vi hoppade över hela avancemang och reträtt-biten, hon litade på mig ändå. [—]

Det som är viktigast av allt är att människan vill kommunicera, att hon anstränger sig och är lyhörd.”

 1999. Det har hänt en del sedan dess, men visst är slutsatsen gångbar än idag. Jag funderar över att Cherie inte gick ifrån mig utan följde mig direkt. Inom Parelli driver man inte bort hästen först innan man leker stick to me. Jag föredrar detta sätt eftersom att om hästen vill vara hos oss ska vi vårda och bevara det, inte skrämma den.

Jag minns också min hänförelse över att det fanns ytterligare dimensioner till hästkommunikationen och det precis framför näsan på oss om vi bara tittade. Idag blir få av oss som håller på med natural horsemanship knäsvaga av att våra hästar följer oss i frihet. Kanske borde vi bli det, det tyder på ett vackert band mellan häst och människa. Det här är häftiga grejer!