Game of Contact-vecka

Jag håller på och tittar igenom DVD-erna om Game of Contact ytterligare en gång för att förbereda mig inför helgens kurs med Marion Oesch. Jag älskar att studera och ser fram emot att få vara student på heltid igen och ha Marion till hjälp.

Oscar är där han är, han har ju sitt bagage med sig och mitt fokus har mest varit på att han ska tycka att det är roligt att vara med mig och att han ska vara motiverad. Självklart hade jag velat vara längre fram i utvecklingen än vad vi är, men kursen är ju till för att vi ska lära oss ihop, inte för att vi ska visa upp vad vi redan kan. Det kanske kan vara något att tänka på för oss alla inför kurser :).

Game of contact

Ynnest

Galopp på fält

Hästarna har satts igång så smått igen efter två veckors vila, först var det skidsemester och sedan vet jag inte vad som kom emellan. Helt underbart är det i alla fall att vara igång igen, och vilken ynnest det är att kunna rida mitt på dagen i fantastiskt väder. Här kommer lite bilder, det syns på våra outfits att det inte riktigt är vår ännu. Oscar har äntligen börjat hitta glädjen i att ridas, det är kanske inte så konstigt när vi leker runt i skogen och på åkrarna ;). Idag gav han mig den bästa kontakten i trav som han någonsin gett!

Mamma fotar     Snyggare häst än ryttare ;)

bild-37     Àst och mor

Det här fotot över Fridhem tog jag på hemvägen. Ser ni vilken fantastisk anläggning här kommer att bli? Till glädje för alla som vill utveckla sig själv och sin häst på ett naturligt sätt. Jag kan lätt se det :D.Ser ni vilken anläggning här kommer att bli?

Glimra fick en kraniosakral behandling igår så hon gick bara väldigt lätt idag. Vi gjorde lite böjning, ställning och undertramp i kapsonen och sedan lekte vi stick to me, cirklar och yo-yo i liberty. Här cirklar hon så nära att hon inte får plats på bilden.

Glimra cirklar nära i liberty

Nu ska jag strax åka och öva på att behandla några hästar med kraniosakral terapi. Mycket spännande!

Underbara snö och sol

Vilken vacker dag vi har haft – fullt med snö och strålande sol! Glimra är lite risig. Hennes hovar var väldigt porösa i förra veckan när hovslagaren var här, så pass att han när han tog bort lite röta kom in till mjukhoven. Han fick slå på skor fram och lägga helsula med fyllning. Stackars lilla häst. Vänstra hoven har varit varm sedan dess och det har känts oroligt att inte kunna se vad som händer där under sula och allt. Nu när det blivit kallare är hoven inte varm och hon markerar inte. Jag hoppas det beror på att det börjat läka och inte bara på kylan. Förutom detta hade hon också små bulor i huden vid sadelläget… De var mindre idag och ömmade inte. Så med dessa förbättringar lekte vi lite på åkern och red en sväng barbacka i hagen. Det var helt fantastiskt att komma ut i det ljusa ljusa. Glimra gillade att få springa, det är svårt för dem i hagen när leran frusit och blivit smått livsfarlig.

Jag vill också passa på att säga tack till alla duktiga elever i Karlskrona där jag var i lördags, både nya och erfarna parellisar. Det är en ära att få jobba med det här!

Skulle ni i Halmstadtrakten vara intresserade av några hästfria workshops/teoriaftnar nu under vintern? Jag tänker mig teman som simuleringar, filosofi, horsenality, motivation och framsteg, rädsla. Simuleringar kan vi köra ute men teorin tar vi inne framför brasan. Vad sägs?

Hinder för inlärning

I juli 2011 gick jag Fast Track- kursen i Colorado. En utav de första dagarna pratade Kristi Smith, vår huvudlärare, till oss om attityd och inlärning. Hon sa:

Det finns tre saker som bestämmer kvalitén på det du gör. Dessa är:

  1. Vad du väljer att fokusera på.
  2. Vilken mening du ger det du väljer att fokusera på.
  3. Vad du väljer att göra åt det.

Vi kan välja att fokusera på det vi inte kan, på sjukdom, på svårigheter. Vi kan ge det prioritet i våra liv och vi kan välja att låta detta dra ner oss. Men hur kul är det?? Vore det inte smidigare att välja att fokusera på det som går lätt, på hälsa, på det goda i våra liv och låta detta ta större plats. Fylla oss själva med det som är positivt så att vi är bättre rustade att möta det som vid första anblick känns tungt. Då kanske vi är så rustade att vi kan välja att se det som en välbehövlig utmaning, som en möjlighet att växa och som en chans att uppleva livet fullt ut. Inte vet jag, men det kan vara värt ett försökt!

När vi lär oss något nytt, när vi vill öka vår savvy, är det bäst att göra det steg för steg – som om vi kokade en groda. (Om du inte vet hur man gör så lär du dig det genom en snabb googling ;)). Men – varningstecken – ibland missar vi inlärningsmöjligheter för att vi tror att vi redan kan. Om vi har attityden att det där kan jag redan finns ingen möjlighet till inlärning, utveckling eller tillväxt. På fast track-kursen gick vi onekligen ofta igenom saker som jag tyckte att jag kunde. Tack vare Kristis uppmaning att ”no growth is possible if you’re thinking – I know that” kunde jag välja vad jag ville fokusera på, vad jag gav det för mening och vad jag gjorde åt det. Jag gick då in för att se detaljerna i varje del, att lära mig om lärarnas pedagogik, att ta det ett ytterligare steg. Resan vi reser inom horsemanship innebär att vi lägger på mer och mer kunskap i en uppåtgående spiral. Men vi lär oss inte så ofta helt nya saker, istället lär vi oss vidare om hästen, dess utrustning, hantering och ridning. Vi lär oss fördjupande detaljer och nyanser – detaljer som gör hela skillnaden. Lekarna är inte bara sju lekar, de är sju grupper av lekar, sju koncept, möjligheterna är oändliga.

Så nästa gång du kommer på dig själv med att tänka: det där kan jag redan… Tänk om! Se det som en möjlighet att verkligen hitta de detaljer som gör skillnad!

Minna-clinicen

Här kommer det efterfrågade inlägget om Minnas clinic i lördags. Jag delar med mig av det som jag uppskattade mest. Jag jämför en del av vad Minna pratar om med Parelli – utan att för den del mena att det är samma sak!

Minnas mål är glada, hållbara hästar som presterar på topp. Hon visade sex hästar – en treåring, en fyraåring, en sexåring – Tabasco, två sjuåringar – Stanford och Isac, och så elvaåriga Santana.

Minna var noga med att säga att om man gör grundjobbet ordentligt kan man få fantastiska resultat. En del av grunden är övergångar, tempoväxlingar och att gas och broms (go=who) fungerar.

För att behålla hästens arbetsmoral, vilja och ridbarhet försöker Minna variera arbetet så mycket som möjligt. Santana, OS-hästen, rider hon ut mycket på och gör övningarna i naturen eftersom att han tycker att det är trist i ridhuset. Hon beskrev också hur han gick riktigt hårt innan och under OS och att han efter inte alls var sugen på att jobba. Då lyssnade de på det och lät honom skrittas och ridas ut i en månad tills han visade att han var redo. Med Santana betonade hon också vikten att leka fram de svåra rörelserna och öka kvalitén på dem efterhand.

Minna tycker generellt att det är viktigt att göra det lätt för hästen och aldrig sätt den på pottkanten. -”Hästen behöver få känna sig duktig!”, sa hon. Därför ska vi till exempel träna på att tävla. Börja med att köra hästen till olika ställen och rida den som vanligt där.

Är hästen spänd ska vi rida den framåt, inte sitta och hålla tillbaka eller försöka göra samlande övningar. Jag översätter detta till att ta hästens idé, eller ”match their energy and then add some” på parelliska. För en häst som behöver lösgöras och slappna av gör Minna skänkelvikningar mot staketet (”partial disengagement”) och galoppfattningar. För en häst som är lite överrörlig och behöver bygga styrka gör hon öppnor och slutor. Om halvhalt i exempelvis skritt inte besvaras av hästen gör Minna halt, om den inte tas från trav övergång till skritt. Detta kan kanske jämföras med Parellis fas fyra och ”exaggerate to teach”.

Jag avslutar med Minnas uppmaning: – Vi gör detta för att de ska vara kul, då får vi ju se till att det är det!

Student of the Horse

Student of the horse –  det är jag det. (Men hur sjutton säger vi på svenska? ”Elev av hästen” klingar inte så väl i mina öron…)

Som ny instruktör känner jag att att något av det viktigaste jag vill förmedla är att hästen är vår främsta lärare. Vi lär oss av våra lärare (mänskliga sådana) så klart, det vi lär oss är ofta sådant de lärt sig av hästen. Second hand gold is as good as new.  Vi bör dock lita på vår förmåga att läsa hästen och lära oss av den även när vi har en tränare eller instruktör närvarande.

Jag kommer aldrig att sluta lära mig, aldrig sluta vara nyfiken, aldrig sluta söka ny kunskap. Jag uppmanar er alla att göra detsamma! Låt tvivlens klocka ringa om ni stöter på någon som uppger sig för att ha alla svar och ha lärt klart.

Level 4 och 2** instruktör!

Idag var sista dagen på kursen. Igår fick vi reda på våra resultat. Jag är fantastiskt nöjd!  Lily och jag visade level 4 i alla fyra savvies under våra auditions – så jag är nu level 4 graduate! Dessutom efter att jag undervisat mina fria timmar är jag Sveriges nästa tvåstjärniga instruktör och kan hjälpa er med on line och freestyle!

           

Rädd för att hoppa?

Här kommer det efterfrågade inlägget om rädsla och hoppning. Strategierna som jag kommer dela med mig av kan användas för alla möjliga situationer i livet där vi känner att rädsla hindrar oss från att nå våra drömmars mål.

För det första bör vi veta att när vi känner rädsla är det för att vår hjärna försöker rädda våra liv. Rädsla är en djupt biologisk känsla, men vi kan lära oss hantera våra hjärnors vilja. Om vi ignorerar känslan av rädsla kommer hjärnan att ta till värre aktioner för att få oss att fatta att vi ska ta hand om våra liv – den ”tänker” – ”jag gör henne inte rädd nog!”. Om du först känner några fjärilar i magen och ignorerar dem kanske hjärnan ser till att nästa gång kommer du att få handsvett och må illa och så vidare.

Istället för att trycka oss igenom känslan bör vi göra som vi gör med våra hästar ”approach and retreat” närma oss och backa, närma oss och backa. Teri föreslår att vi övar på detta i en visualisering.

Den första visualiseringen vi kan göra är att tänka oss bilden av vad vi är rädda för och krympa den och göra den svartvit. Vi krymper den så mycket vi kan, om vi klarar det så ska vi få den att försvinna helt. Sedan tänker vi på det bästa tänkbara scenariot av det vi är rädda för. När vi har detta scenario i sinnet gör vi det i färg, och förstorar det. Vi ska förstora det så mycket vi kan och göra det till vårt mål. När du så småningom nått det målet gör du en ny målbild.

Låt mig ta exemplet med hoppning. Visualisera en dag då du tänker att du ska hoppa. Börja redan med att du hämtar hästen i hagen, borstar, sadlar och värmer upp. När som helst som du känner känslan av rädsla – backa. Backa ända tills att det känns ok igen och gå sedan framåt igen. Kanske får du känslan precis när du ska sadla, tänk dig då att du lägger ner sadeln och går och leker lite mer on line. När det känns bra igen tänker du dig att du börjar sadla igen, känns det inte ok så backa. Visualisera detta flera dagar i sträck tills du kommer närmre ditt mål.

När du sedan går ut och tänker dig att du ska hoppa i verkligheten gör du precis likadant. Om du så kommer så långt att du är på väg mot hindret och du plötsligt känner att nej, det går inte. Avbryt, backa och prova så småningom igen.

Börja med bommar på marken och öka sedan höjden. När det känns okej så hoppa, hoppa, hoppa! Gör det till ett program och gör lite varje dag tills det blir normalt.

För Barbara, min tyska kompis här, säger att det som hjälpte henne i detta var att medvetet ta beslutet att hon inte behövde hoppa fast hon hade tänkt att hon skulle det – approach and retreat. Hon menar också att bli medveten om känslan var en stor del i det hela. Hennes rädsla för hoppning bottnade i en svår olycka för många år sedan och i förra veckan hoppade hon massa hinder på lekplanen.

För Sandy var det tekniken att verkligen rida hästen och inte hoppet för det gav henne något att fokusera på. Även att visualisera sig själv hoppa hindret var en nyckel för henne.

Är ni rädda för något? Eller har ni varit det och kommit över det? Vad fungerade för er och vad fungerade inte? Dela gärna med er för vi kan hjälpa varandra!

Lycka till!