Horsenality-strategier

Linda Parelli skrev på Connect för ett tag sedan om hur hon hade stått med Hot Jazz (RBI) i två och en halv timmar och tittat på en filminspelning på ranchen i Colorado. När hon sedan red hade han bjudit på en fin framåt trav och visat att han BEHÖVDE röra på fötterna.

”Pat has been filming (still the big secret project!) and yesterday Jazz and I were on set. Two and a half hours of standing around finally turned Jazz the introvert into an extrovert! We had some fancy trot through the campus on our break, so great feeling him need to move.”

Detta stärker min tanke jag gått och fnulat på ett tag. Tanken lyder ungefär såhär: Om vi ser att vår häst visar en viss horsenality så bör vi prova att ge den vad just den horsenalityn behöver, och ge den det EXTRA mycket. Det vill säga att vi överdriver så pass att vi hittar gränsen för hur mycket utav vad det nu är vi ger den som den faktiskt behöver. Ta exemplet med Hot Jazz ovan. Hur många av oss står stilla med våra RBI hästar i två timmar fast vi kanske inser att det är det de behöver? Hur många vågar rida en LBE så provokativt som de kanske behöver? Hur många fixar att be om minsta möjliga fysiskt men mentalt intensivt av en LBI? Och hur många klarar att låta en RBE springa, och verkligen matcha dess energi, tills den släpper sin spänning?

För några veckor sedan när jag lekte med Oscar skrev jag följande på hans Connect-sida där jag loggar våra sessioner:

Real slow. Groomed him in the arena and took care of his sore eyes. Then slow touch it at his speed, when he said ”hey, I am going to smell the poop and eat the grass over here”, I said ”good”. Then we did circling game at walk and trot. Then slowly I took of his halter and he followed me from point to point at liberty. I sat down on a barrel and he stood next to me. For the first time he used his hoof to examine the barrel! Then he shook his head and started to yawn. Wow, this is how slow I have to go with him. A new level of consciousness!

Ändå var det ju inte i närheten av att stå still i två och en halv timma. Hur tänker ni när ni använder horsenality för att hitta strategier för just er häst?

Horsemanship och känslolivet

Vissa dagar känns det inte bra när man rider. Igår på dressyrträningen var en sådan dag för mig. Glimra var trött, det var varmt och klibbigt och hade jag ridit i min ensamhet hade jag lagt ner det och bara hängt lite istället. Men, nu hade jag lektion och då red vi vidare. Var det bra eller dåligt? Har jag gjort tillräckligt med insättningar på relationskontot för att uttag, som det kändes som om det var igår, ska täckas? Glimra kom travande till mig när jag visslade innan lektionen, idag kom hon i skritt så ganska ok saldo ändå.

En del av er kanske minns Savvy Club-cdn med Linda Parelli som kallas ”Really Listening”? Jag minns den för att jag har lyssnat på den typ en miljon gånger ;). I den beskriver hon en situation där hon var frustrerad efter en lektion med Walter Zettl. Hon var frustrerad men visste inte varför, hon visste att det inte berodde på Walter men kunde inte sätta fingret på det. Mitt i natten kom hon dock fram till att frustrationen kom för hon kände att hon var elak mot Remmer, hennes häst. Remmer är LBI och Walter sa ”go” till Linda och Linda sa ”go” till Remmer. Remmer blev irriterad och det kändes inte bra. Linda kom dock fram till på natten att hon faktiskt inte var elak men att hon kunde använda mer psykologi och då släppte frustrationen.

Jag tror att jag kände jag mig elak mot Glimra igår. Tidigare lektioner har vi lugnt och mjukt visat henne vägen när hon inte förstått eller inte velat. Igår kändes det inte så. Kanske kommer jag dock lära mig mer av gårdagens lektion än förra som kändes superbra. Ulf menade också att hon bitvis gick ännu bättre igår än förra gången och att vi behöver komma igenom dessa motstånd. Men vill jag komma igenom motstånd? En av de viktigaste sakerna för mig är att all Glimras livsenergi är intakt och utvecklas. Jag vill inte komma igenom motstånd på bekostnad av det. Jag vill att hon inte ska förstå att vi tränar, att stegen följer på varandra på ett sådant sätt att motstånd inte byggs upp. Lever jag i en utopi? Eller är det bara brist på kunskap? Linda kom fram till att hon inte var elak mot Remmer, jag har ännu inte kommit fram till samma sak. När go-knappen inte fungerar tror jag inte att det funkar att be om mer go. Vi måste använda omvänd psykologi och det är svårt när man har lektion.

Vad borde jag gjort igår? Ställt in lektionen? Sagt till tränaren att vi skulle ta det lugnt? Jag sa att hon var trött men bad inte uttryckligen om en lugn lektion. Det är i dessa situationer som min horsemanship testas. Det är som Pat säger, det går inte att vara legend på sin egen bakgård (lunchlåda tror jag att han brukar säga till och med ;)), det gäller att ta sig ut och prova i den riktiga världen. Jag lärde mig igår vad målet är med Glimra just nu. Jag vet att vägen dit är Game of Contact. Så efter Colorado kör vi på det ett tag. Jag tror också att en nyckel är fokus. Jag måste vara så fokuserad att Glimra inte ser någon anledning att diskutera vad vi ska göra. Nu är hon ju ett diskussionslystet sto. Det ryktas att Ulf sagt ”märr…” med indignerad ton vid ett tillfälle under gårdagens lektion, följt av ”rödhårig märr dessutom…” :).

Jag kommer fortsätta ta lektioner för det hjälper mig att ha ett syfte, och det är jättekul, oftast. Nu vet jag ju vad jag behöver förbereda Glimra och mig på så att vi inte hamnar i denna situation igen. Jag hoppas att detta röriga inlägg kan vara till lite nytta för er, dela gärna med er av era erfarenheter kring detta! :)

Filmning med Linda Parelli

Klockan ringde tidigt i morse och jag gjorde mig i ordning innan jag gick ner för att duscha Lily. Lily och jag skulle nämligen filma med Linda för en ny produkt idag! Vi promenerade upp för backen till deras hus och väntade där. När Linda, Marion, Ryan och Lillan kom med Highland, Hot Jazz och Wisper gick vi ner till en av ängarna där filmteamet väntade. Lily skulle vara posterchild för LBI. Igår när Linda såg våra introverts tyckte hon att Lily var perfekt. Idag var Lily dock tillbaka till sitt vanliga jag, det vill säga mer RBE-LBE. Kontentan blev att varken Lily eller jag var med i filmen :(. Men, det var en ändå en bra förmiddag och jag uppskattade hur trevliga alla var!

Nu är det dags för lunch och sedan ska vi öva mer inför sluttesterna i morgon och på fredag!

 

Horsenality-strategier

Vi började dagen med Teris tolkning av Ryans ”gör det till en lek”. Ledorden för henne är:

  • Fun
  • Understanding
  • Natural

Det innebär att det viktigaste i det hela är vår attityd, vi måste leka och ha kul! Ha horsenalitykartan i bakhuvudet när du läser följande: Om vi är bestämda, vänliga, rättvisa och snabba (beroende på om hästen är right brain extrovert, right brain introvert, left brain introvert eller left brain extrovert) så får hästen säkerhet, bekvämlighet, incitament eller lek (beroende på vilken horsenality de är och vad de behöver) och när de är det får vi det vi vill ha nämligen en lugn, tillitsfull, motiverad och lydig häst.

Ganska smart hopsatt tycker jag!

Sedan använde vi de här koncepten för att göra skolorna till lekar. En LBI fick vila när de hittat rätt, en LBE fick gå snabbare, en RBE repetition och en RBI riktigt långsamt. Det är smart att ha dessa i åtanke men kom ihåg att vårt mål är en så mentalt, emotionellt och fysiskt balanserad och centrerad häst som möjligt.

Linda Parelli kom sedan ner för att coacha oss med introverta hästar. Jag menar ju att Lily agerar mest som en LBE men med en grund i en mer right brain horsenality. Idag sa Linda att alla åtta hästar i arenan agerade som LBI. Intressant! Så för att svara på Ulrikas kommentar till förra inlägget om att vi uppfattar samma häst som att ha olika horsenality: Hästarna har en grundläggande horsenality men när vi är ute och leker med dem måste vi alltid läsa dem och agera utifrån den horsenality de uppvisar precis då. Det innebär inte att vi ignorerar vad de är i grunden, en RBI som agerar LBE kan inte ta lika mycket energi som en i grunden LBE. Vi har också många hästar här som är ganska centrerade och därmed kan agera som alla fyra horsenalities i varje given tidpunkt, därför är det en utmaning. Vi har också några hästar som varit väldigt RBI och som har behandlats som det under några veckor, nu när de känner sig trygga och är tillitsfulla börjar de agera mer left brain och då måste vi bemöta dem som det utan att sätta så mycket press på dem att vi skickar tillbaka dem in i sig själva. Skulle vi läsa dem fel och därmed agera på ett sätt som inte är produktivt har vi lärt oss det och kan ändra vårt sätt att agera. Verkar mitt resonemang vettigt?

Känns det svårt? Oroa er inte, Linda började med att säga: ”Att läsa hästar är bara en av de svåraste sakerna i världen att behärska och de som gör det är mästare”. Vad vi behöver lära oss är att hantera vår energi, upp, ner, av och på!

Ulrika frågade också om kategorierna i att göra det till en lek: Tag, Hitta eftergiften, lös pusslet.

  1. Tag- är det enda engelska ordet, så det blir ju klart lite förvirrande. Med det menas samma som jag skrev om här: ”I praktiken innebär det att när vi har lärt hästarna lekarna så är vi i reinforcing-stadiet och då gör vi fas ett och sedan en lätt touch. Om inget händer pausar vi och sedan gör vi fas ett igen och om det behövs en lätt touch igen. Vi upprepar detta tills vi får ett försök i rätt riktning, då slutar vi!”
  2. Hitta eftergiften innebär till exempel att vi ber hästen flytta bakdelen, och istället för att gå upp i faserna fortsätter vi tills hästen hittar eftergiften vilket i detta fall är att de flyttar över sitt huvud till vår andra sida.
  3. Lös pusslet är till exempel när vi cirklar hästen i en rundkorall, så fort de kommer innanför spåret för att cirkla närmre bjuder vi in dem för vila och kanske godis. Så fort de visar att de är mentalt knutna till oss får de vila. Det innebär att de potentiellt kan springa många varv innan de löser pusslet.

Jag hoppas att detta klargör något annars får ni fråga igen :D.

PS. Linda bad mig gå ut direkt efter att vi alla med introverta hästar demonstrerat circling game. Varför berättar jag i morgon, det är väldigt spännande ;)! DS.

Hästhäng

Sedan Berliz skada spenderar hon och jag mycket tid med att bara hänga tillsammans. Jag kliar henne där det mest behövs i hennes tycke och visar henne de saftigaste grästuvorna. Vi leker också såklart, men pauserna är längre. För en left brain introvert som Berliz verkar detta vara ett bra recept för att skapa en djup relation. I början av maj fick jag ett riktigt fint kvitto på detta. Jag gick upp i hagen efter hästarna men kunde inte hitta dem, det är inte helt ovanligt eftersom vår flera hektar stora hage består av kuperad mark, gläntor och skogsdungar. Jag gick hela vägen till slutet av hagen bara för att se att hästarna inte var där. På vägen tillbaka möter Berliz mig med ett stilla gnägg. Hon hälsar snabb och fortsätter att gå, åt fel håll! Vad nu, tänkte jag men hejdade mig innan jag agerade ut min vilja att stoppa henne. Berliz gick ett tiotal meter bort för att dricka i bäcken vi har i hagen. När hon var klar vände hon på klacken och kom till mig. Hon följde mig lös hela vägen hem.

  

Nu på sistone tycker jag att vår relation inte har varit riktigt lika bra. Kanske är det för att Sulan har kommit och Berliz och hon agerar som ett förälskat tonårspar eller så är det för att jag varit lite mer rakt på i mitt tänkande: vi har tränat för att skicka in audition, vi har varit hos Karin för träning och hos veterinären för undersökning innan inseminering. Därför började jag balansera upp allt görande med lite häng idag, passade bra för mig som kunde läsa i Bill Dorrance bok ”True Horsemanship Through Feel”, mer om den så småningom. Vi får se hur Berliz välkomnar mig imorgon.

Lek i regn och åska

Jag gick ut för att leka med Berliz idag. Under tiden jag borstade henne började det droppa lite från himlen, men det var behaglig temperatur så det bekom oss inte nämnvärt. Vi hade 45-fotslinan och gjorde circle game med övergångar trav, skritt, galopp, halt och ryggning samt varvbyten, yo-yo och weave mellan fyra koner. När vi höll på som bäst med vår slalom började det regna ordentligt. Ok, tänkte jag, jag får väl ta och låta henne äta på hästtransporten så att jag slipper bli alltför blöt. Vi gjorde traveling circles till transporten, regnet öste nu ner, det blixtrade och dundrade. Hmm, tyckte Berliz, ska jag gå på i detta väder? Hon tvekade några gånger, särskilt när det började hagla. Genom att aldrig be henne fortsätta när hon försökte utan istället backa något steg och be igen blev hon säkrare och säkrare (advance and retreat). Sen gick hon på i lugn och ro. Vi körde vidare och jag lastade sittande på hjulhuset. Ganska okej miljöträning, tänkte jag =).

 

 

Från en annan tid

Sista året på gymnasiet skulle vi skriva specialarbete. Året var 1999 och titeln på mitt arbete var ”Hästkommunikation – Hur de talar med varandra och vi med dem”. Idag hittade jag en kopia av specialarbetet och jag tänker dela med mig av valda delar:

”På ridskolan stod hästarna inomhus i spiltor eller boxar hela dagarna, förutom de två, tre timmar de reds. Då förväntades de prestera sitt bästa, vara mjuka och ställbara efter endast två uppvärmande varv i skritt. Då de inte kunde göra detta eftersom deras muskler var stela och deras sinnen uttråkade möttes de av spörapp och drag i tyglarna. Ingen brydde sig riktigt om hur hästarna mådde rent psykiskt, de behandlades som maskiner. [—] Med bakgrund i detta ville jag inte följa i samma hjulspår som dessa andra. Jag tycker att på samma sätt som det är förbjudet enligt lag att aga barn borde det vara självklart att djur, hästar, inte ska behandlas på detta sätt. Därför började jag utforska andra vägar mot målet om det bästa samarbete för både häst och människa. Tillsammans med min egen häst provade jag olika metoder för att bäst kunna kommunicera med henne. [—]

Mina försök med våra hästar

 Jag byggde upp en provisorisk picadero (spanska för en fyrkantig liten inhägnad). Första gången jag provade med Cherie var det sent på kvällen, Amy stod i stallet och gnäggade och båda ville ha sin mat. När jag då enligt Monty Roberts Join-Up metod skulle få Cherie att fly från mig förstod hon inte vad jag menade. Följande gång var Amy i en hage bredvid så att Cherie såg henne. Cherie förstod fortfarande inte vad jag menade då jag ville driva bort henne. För henne är det inte naturligt att fly från mig som det hade varit om hon aldrig träffat människor förr. Mamma var med för att ta kort, med det fungerade inte så hon skulle in och byta batterier. Under tiden skulle jag bara vänta. Jag gick runt lite, klappade Cherie och gick runt lite till. Då märker jag att hon följer efter mig. Jag går runt lite, snirklar runt i vidare och vidare svängar. Hon följer med. Nu hör det till saken att Cherie är en väldigt envis och egensinnig liten ponny som ibland protesterar högljutt mot det jag vill att hon ska göra. Hon är kitslig och nafsar då man borstar henne. Jag vet att hon inte sparkar för att träffa och jag litar faktiskt på henne. Vi har känt varandra länge så vi vet var vi har varandra. Men jag trodde ändå inte att hon såg mig som ledare, riktigt såhär mycket. Vi hoppade över hela avancemang och reträtt-biten, hon litade på mig ändå. [—]

Det som är viktigast av allt är att människan vill kommunicera, att hon anstränger sig och är lyhörd.”

 1999. Det har hänt en del sedan dess, men visst är slutsatsen gångbar än idag. Jag funderar över att Cherie inte gick ifrån mig utan följde mig direkt. Inom Parelli driver man inte bort hästen först innan man leker stick to me. Jag föredrar detta sätt eftersom att om hästen vill vara hos oss ska vi vårda och bevara det, inte skrämma den.

Jag minns också min hänförelse över att det fanns ytterligare dimensioner till hästkommunikationen och det precis framför näsan på oss om vi bara tittade. Idag blir få av oss som håller på med natural horsemanship knäsvaga av att våra hästar följer oss i frihet. Kanske borde vi bli det, det tyder på ett vackert band mellan häst och människa. Det här är häftiga grejer!

Att be om och att få tillåtelse

Sedan jag fick kunskap om Berliz skada har jag inte ridit henne. En av veterinärerna sa att det förmodligen skulle vara ok med promenadridning men andra som jag pratat med har sagt att de inte rekommenderar det. Det viktigaste för mig är att Berliz mår bra, så jag lyssnar främst på henne och hon talar tydligt om vad hon tycker.

Det började med att jag ville kunna kryssa av en uppgift på Parelli Connect (för er som inte är medlemmar så listar de olika uppgifter för den nivå man är på, det är bra både för inspirationen och för att hålla koll på var man är i sin utveckling). Uppgiften var att sadla sin häst utan att hålla i den, alltså i frihet, utan att den går iväg. Berliz gick inte iväg… men hon såg ut som en drake! Öronen bakåtslickade, mungiporna uppdragna, ruskandes på huvudet och med en olycklig blick i ögonen. Jag, kvar i fokus på uppgiften istället för på relationen (usch och fy), insisterade på att sadla. Då vände Berliz rumpan till och gick.

I förra veckan kände jag mig sorgsen över att inte kunna få känna känslan av att smälta samman med Berliz såsom vi gör när vi rider så jag tänkte att några varv freestyle i paddocken i skritt skadar henne inte i alla fall. Jag klättrade upp på staketet och ropade på Berliz, när hon kom bad jag henne ställa upp sig med sidan mot staketet så att jag skulle kunna kliva på. Hon gjorde det precis som hon gjort så många gånger förr och jag kliade henne lite på manken. Sedan reste jag mig och lyfte upp benet för att kliva på. Då dyker minidraken upp, Berliz skakar på huvudet som för att säga nej tack, snälla Tina. Jag kliade henne lite till och sedan klev jag ner från staketet, omtumlad av kraften i hennes kommunikation.

Eftersom Berliz är left brain introvert (LBI) och deras paradfråga är vad får jag ut av det?/what’s in it for me? hade jag lätt kunnat förväxla hennes missnöje med brist på motivation och intresse. Nu gör jag inte det eftersom att jag har kunskap om hennes skada: Tidigare har jag gjort det, tänkt att hon är bara tjurig, hon måste lära sig att acceptera vissa saker och så vidare. Då kunde det se ut så här:

Under en demonstration om hur man skapar framgång med left brain introverta hästar under Parelli Celebration i Birmingham i april i år visade Linda Parelli hur man bör göra istället och vilken positiv effekt det har på relationen till hästar om man respekterar deras åsikt. Linda coachade Larisa Tasker med hennes häst Rocho (läs Larisas berättelse om det här). Rocho har en historia som hopphäst men var aggressiv och ovillig, därför gavs han till Larisa, en tvåstjärnig Parelli-instruktör. Nu hade Larisa och Rocho nått en platå i sin utveckling, Rocho var inte förtjust i godis vilket ofta kan vara ett sätt att motivera LBI hästar och han stängde av och var helt ointresserad i stora arenor. Linda Parelli förstod snabbt att det var relationen som behövde utvecklas för att Rocho skulle bli mer intresserad och villig. Efter en intrikat omgång av att få Rocho att vilja komma till Linda och Larisa i frihet bad Linda Larisa sadla och kliva upp. Larisa skulle observera Rocho under tiden och retirera vid minsta negativa reaktion från hans sida. Det var så intressant att se hur lång tid det tog med en ansats att sitta upp, en svansviftning från Rocho, ner med benet och så om och om igen. Till slut gjorde Rocho inte minsta antydan att misstycka och gav Larisa tillstånd att sitta upp. Det var vackert och respekten för hästen var tydlig.

Tänk vad många gånger jag ignorerat dessa små signaler, det är ju möjligt att göra det för dessa hästar står oftast still så att vi kan kliva upp fast de viftar med svansen. Men den skillnad det gjorde för Rocho att Larisa lyssnade på honom och respekterade hans missnöje var påtagligt i hela hans uttryck och i hans ögon. Linda skriver ”I knew that observing his reactions and opinions was going to be a major step in the right direction of improving the relationship” (läs hela Lindas blogg om demon här).

Alla hästar är inte lika övertygade i sin åsikt som Berliz eller lika dramatiska i sina demonstrationer av denna åsikt, då blir kraven högre på oss att vara uppmärksamma på de små signalerna, som Rochos svansrörelser. Lindas definition av att sätta relationen främst, vilket är en av Parellis grundprinciper, är att lyssna till hästen och ta reda på och tillgodose deras behov först. När vi tar hand om hästens behov kommer den att bli mer öppen för att lyssna på oss och på vad vi vill be om. Jag tar med mig detta till nästa häst, och nästa, och nästa: Uppmärksamma deras signaler, be om tillåtelse och vänta tills du får den, det kommer att göra en enorm skillnad för din och din hästs relation.

Jag kommer inte att be om att få rida Berliz igen, men när jag ber henne om andra saker lovar jag att vara uppmärksam på hennes åsikt och vänta tills hon ger mig grönt ljus.