Psykologi

Äntligen har vi djupdykt i psykologin! Vi började dagen med privatlektioner med Teri. Jag frågade om vilka tre saker hon tyckte att jag skulle fokusera på när jag kommer hem för att utveckla min horsemanship. Teri sa: 1) min sits och följsamhet i galopp, 2) förvänta mig mer av min häst, 3) hitta balansen mellan framsteg och relationen. Sedan bad jag Teri leka med Lily lite eftersom att jag ville ha hennes åsikt om vilken horsenality hon är eftersom att jag inte anser att hon är LBE. Efter tio minuters lek sa Teri att hon anser att Lily är RBI. Jag menar att hon är right brain men jag är fortfarande osäker på om hon verkligen är introvert. Hon är så leksugen och till och med lite nafsig, men artig samtidigt så lydig och villig att göra rätt.

På eftermiddagen kom Ryan Rose ner med Scamper för att demonstrera och prata om att göra allt till en lek. Här är några nyckelprinciper:

  • Börja alltid med slutet i sikte
  • Hästen måste veta vad den ska göra för att vinna leken
  • Förvänta dig en hög nivå av mental kontakt och förbindelse
  • Det är en konversation, hästen och du måste vara mentalt engagerade
  • Do not use make or let, use cause and allow!
  • Enkelt men intressant
  • Jag försöker få in ett positivt mönster i hästens sinne
  • Övergör inte det hela!
  • Lek för i morgon
  • Kategorier i att göra det till en lek: Tag, Hitta eftergiften, lös pusslet

Linda kom sedan ner för att hålla lektion för Teri och Dazzle. Dazzle är ganska extrem left brain extrovert och high spirited. Linda fick Teri att värma upp starkt tills Dazzle frustade och andades ut. Det tog inte lång tid men Teri var ambassadör för JA och sa, vill du springa, springa spring fortare! Linda kallade det hela att ha en bra argumentation ;). Var progressiv och lär en left brain extrovert häst något nytt nästan varje dag. Se till att du ber om kvalitet i svaren när du väl kommer till träningsdelen av din session.

Hur ser självförtroende ut hos en häst?

Idag lekte jag med Panter ingen. Vi fortsatte med lekar vi lekt förra veckan, sätta näsan på saker och gå igenom smala passager, lekar jag valt för att få Panter trygg och självsäker. Jag tyckte att det hela gick bra: Panter blev lugnare och lugnare när jag bad honom gå mellan staketet och två tunnor, han höll skritten och gick i samma tempo genom det hela och stannade, vände och väntade lugnt.  Han var jätteduktig på att backa över en bom och komma till mig igen även om det märktes att han tyckte det var lite jobbigt. Jag gav Panter små pauser där han slickade och tuggade och jag förstod att han varit stressad och att det nu släppte. 

Helt plötsligt kom jag ihåg denna månads Parelli-DVD och avsnittet där Linda Parelli coachar Lindsey med Hot Jazz som är en right brain introvert. Jag insåg att även om jag trodde att jag gjorde framsteg med Panter, som är en right brain extrovert, så gjorde jag inte det eftersom att jag inte visste hur framsteg egentligen skulle se ut. Panter såg fortfarande, 45 minuter in i vår lek, ut som Hot Jazz gjorde i början av Lindseys pass, med öron något bakåt som en manifestation av hans osäkerhet. Jag insåg att jag var tvungen att sakta ner och be om mycket mindre. Jag blev tvungen att sätta mig på en tunna och fundera över vad jag just hade lärt mig.

Vi lekte sedan vidare och jag bad Panter sätta näsan på olika saker och jag var noga med att uppmärksamma hans uttryck. När han gick med öronen framåt och tryckte nosen mot en tunna nästan som för att putta på den läste jag det som att hans självförtroende hade ökat igen och vi avslutade för dagen.

Uppdatering! Eller så ska jag inte sakta ner saker och ting, Panter är ju extrovert i vanliga fall. Tur att jag hinner leka med honom någon gång till innan jag åker så jag kan experimentera lite med detta.

Coaching för Parelli-medlemmar

Helgen har spenderats hos Two T Natural Horsetraining och Karin Pettersson. På lördagen var det många, däribland jag, som ville fokusera på att byta varv på en volt när man leker på lina, change of direction. Jag demonstrerade hur det kan se ut när jag ber Berliz göra en åtta runt två koner, jag får arbeta ganska hårt och Berliz gör vad hon ska men utan engagemang och hon är ganska irriterad. Karin sa till mig att vara noggrann med varje del av det jag ber Berliz om. Till exempel jojon, backningen, som krävs för att jag ska få Berliz från mig för att sedan kunna sända henne. Berliz backar men hon gör det med en ja, ja-attityd och mindre energi och fart än jag ber om. Karin uppmanade mig att gå upp till fas fyra fort om Berliz inte svarar på min fas ett. Efter att jag lagat jojon, genom att vara noggrann utan att vara kritisk, gav Berliz mig mer engagerade igångsättningar när jag sände henne på en volt och hon upprätthöll sitt ansvar att hålla gångart och riktning fint. Jag kunde avsluta med att be henne göra en åtta enbart genom att suga åt mig och skicka ut energi samt peka i den nya riktningen. Berliz var fortsatt lite tveksam i sin attityd men jag tror att den kommer förbättras när hon märker att jag inte kommer tjata på henne om hon upprätthåller sitt ansvar. Berliz tyckte också plötsligt att jag var mer intressant än det mycket saftiga gräset och stod gärna och hängde med mig utan att äta när jag tittade på de andra deltagarna. How interesting!

 

Karins råd påminner om Karen Rohlfs paradigm ”getting 100 %” och jag ska verkligen ta det med mig i allt jag gör med hästarna. Det innebär att jag måste veta vad 100 % är, det vill säga jag måste vara säker på vad det är jag ber min häst om. Till exempel om jag vill be henne backa: Med vilken hastighet? Rakt eller i en serpentin? Med vilken attityd? Och så vidare. På vägen ger man efter vid minsta försök men övningen avslutas när man får 100 %. Karins råd påminner mig också om princip nummer fem: the attitude of justice is effective, vilket jag här förstår som att alltid börja med fas ett men gå till fas fyra om jag inte får vad jag ber om, alltså be as gentle as you can but as firm as necessary. Ursäkta svengelskan! Dessa engelska uttryck hjälper mig minnas så jag kommer nog att fortsätta blanda ;).

 

Idag hade vi alla lite olika önskemål om vad vi ville få hjälp med. Karin började med jojo, hon sa att grunden till en bra jojo är ett bra driving game, alltså att hästen gå undan för mitt förslag, ett rytmiskt tryck som inte rör hästen förrän i fas fyra. Jag kikade när Karin coachade min mamma med hennes islandshäst Àst. Karin sa: fas ett ska innehålla all den information som hästen behöver för att förstå vad du ber om, med andra ord måste du sända den mängd energi mot din häst som du vill att den ska svara med i form av hastighet till exempel. Mängden energi i vår kropp ska alltså vara samma genom fas ett till fas fyra och den ska korrelera till hur mycket energi vi vill att hästen ska använda. Båda mamma och jag hade en BFO (Blinding Flash of the Obvious) och mamma kände verkligen hur hon brukar stå och hänga i fas ett för att sedan explodera i en fas fyra. Ännu en sak att ta till sig!

 

Karin poängterade också vikten av att veta varför du gör en övning med din häst: Är det för att undervisa, kontrollera, förstärka eller förfina? Om man inte vet varför man gör något kommer man heller inte veta när man får vad man ber om! Det är som i Alice i Underlandet: ”Om du inte vet vart du är på väg, spelar det ingen roll vilken väg du tar”. Det finns inget rätt eller fel men en ständig medvetenhet och närvaro i ögonblicket är vad våra hästar önskar sig av oss tror jag.

 

Berliz och jag lekte vidare med lite tömkörning, two rein driving. Vi har inte gjort så mycket men vi kunde cirkla, byta varv och sida och göra serpentiner i skritt och trav. Berliz förstår det ganska bra redan. Jag har fått mycket kunskap i helgen och jag har bara kunnat ge ett utdrag av det som jag tydligast noterat och känt behov av.

  

Det har varit en toppenhelg: härliga människor, bra väder och stämning samt mycket bra support och undervisning från Karin. Tusen tack!

  

   

Simuleringar

På en kurs för den trestjärniga österrikiske instruktören Martin Wimmer förra året fick gruppen göra simuleringar. En av oss var häst och en var människa. Martin hade skrivit lappar med uppgifter och bara den som var människa fick läsa lappen. Vi fick inte prata och hade en pet-flaska som verktyg. Alla hade hållit på med Parelli ett tag och hade ett tyst gemensamt språk som vi använde med våra hästar. Vi kunde till exempel be dem gå undan för fast eller rytmiskt tryck och vi kunde klappa till ett stopp. Denna gemensamma grund underlättade så klart övningen. Vi hade roligt och skrattade mycket för det kunde bli ganska dråpligt. Men det fanns ett allvarligt budskap:

Jag kände mig ofta underligt förnärmad under övningen. Jag var själv inte häst men när jag såg de människor som agerade hästar uppmanas och påmanas och inte alltid riktigt förstå vad som förväntades av dem kunde jag känna deras frustration. BFO! (Blinding Flash of the Obvious, jag har hört framförallt Neil Pye på Parelli nämna det i olika sammanhang och tycker att det är talande). När våra hästar inte förstår oss blir de frustrerade, osäkra och kanske till och med förnärmade! Jag insåg det med kraft först när jag fick se människor i de situationer som vi dagligen utsätter våra hästar för. Utan att falla i fällan av antropomorfism, att ge mänsklig karaktär till djur, så tror jag att detta är hur våra hästar kan uppleva oss ibland.

När jag efteråt gick ut för att leka med min häst hade jag en annan förståelse för hennes del av partnerskapet. Hon är den som oftast blir ombedd att göra något, eller att låta bli att göra något och det är kanske inte så jättekul egentligen. Framförallt inte om man ombeds, eller tvingas, göra något som man inte fysiskt kan eller som man inte förstår. Tror ni att många hästar upplever detta?

Det är en ständigt pågående utmaning att vara tydlig i kommunikationen med sin häst, att vara rättvis, förstå och göra sig förstådd. Jag väljer, liksom Pat Parelli, att lyssna på Troy Henry som sa: Don’t make and let, instead use cause and allow (läs mer här). I det ligger att förstå hästens idé först för att sedan orsaka den att vilja följa min idé, att orsaka fel handling att vara svår och rätt att vara lätt. Det gäller att ständigt fortsätta försöka.

Så samla ihop ett gäng likasinnade och lek med simuleringar. Det är roligt och ger större insikter än man kan tro. Ha så kul!