Träningsbar

Oscar och jag i strandbrynetPrins Oscar har, som jag nämnt tidigare, gått från RBI som exploderar till LBI. Resan har varit lång. När Oscar kom för cirka ett och ett halvt år sedan hade han först en ganska omvälvande tillvänjning till lösdrift, stor kuperad hage och både ston och valackar som hagkompisar. Till detta från box utan granne att klia på, bara titta på och egen hage. Under stor del av första halvåret fick han ta det lugnt och återhämta sig från magkatarr. Sedan såg veterinären hans problem i munnen med bland annat död vävnad efter tryck från bettet. Tre månaders bettlöst var i och för sig ingen större grej. Jag har helt enkelt inte tränat så systematiskt förrän nu.

Tiden har gått till att han ska tycka att det är kul att vara med mig, vilket har betytt väldigt mycket uteritter. Vanlig hederlig streetsmarthet har han fått införskaffa. Någon gång under den första tiden här försökte han hoppa in i lösdriften från gången. Han landade med knäna på grinden och kom upp fint igen, men det var helt uppenbart att han inte tänkte klart. Från början var han heller inte nyfiken på något, det var som han inte trodde att han fick ha en åsikt.

Samtidigt har han lärt mig väldigt mycket om balans, rytm och takt i en häst. Han har en gedigen utbildning som jag också lärt mig av.

Nu är han mycket mer självsäker samtidigt som han fortfarande är en gentleman. Det krävdes att Karin kom ut och hjälpte mig se att han är LB, jag var så fast i hans historia… Nu känns det som att han äntligen är träningsbar! Jag ser det som ett bra läge att låta honom få tre veckors sommarlov medan jag åker på Colt Starten.

Missmatch

Prins Oscar är RBI, jag är LBE. Vi är ganska motsatta i våra personligheter med andra ord. Han har dessutom inte världens bästa ryggsäck vad gäller allt som liknar träning. Att rida i paddocken är således en utmaning för oss. För mig främst, det är ju faktiskt mitt ansvar att se till att det blir roligt för honom. Utvecklande…

Men idag kändes det faktiskt riktigt bra. Jag rider i grimma i paddocken och spar betträningen till uteritterna så att inte allt verkar som dressyr (inget ont om dressyr från mitt håll, men Oscar är av en annan åsikt ;)). Främsta fokus är på att han ska vilja bjuda framåt. Det behöver inte gå snabbt, men han ska ha bjudning och ta ansvar för hastigheten inom gångarten. Andra komponenten jag fäster stor vikt på med honom är att han länger sin överlinje. I början när han kommit hit, gick han antingen med huvudet i vädret eller så sänkte han huvudet till marken utan att egentligen stretcha och länga sin rygg och hals. Idag var det detta som kändes bäst, finfin överlinje och då verkar rytm och takt komma som ett brev på posten. Eftersom detta kom snabbt kunde jag be om lite mer vad gällde bjudningen och sedan leka med övergångar.

Nu kommer vi till det svåra för mig, övergångar alltså. Han berättar tydligt vad han inte gillar – att jag använder underskänkeln. Då viftar han på svansen och ibland saktar han av istället… Ok, tänker jag då, jag antar att du vill att jag öppnar upp i bäckenet eller nåt och släpper fram energin – men hur tusan ska min hjärna få min kropp att lyda det? Ah, inte lätt. Men ibland går det och övergångarna blir flytande och rytmiska och allt det där. Ja, så känns det iallafall för mig och han verkar nöjd :).

Jag är så glad för denna herre, han lär mig så mycket om ridning och livet.

IMG_8129Gammal bild från Game of Contact-kursen förra året.

Ledarskap

Det är mycket snack om ledarskap kring hästar. Jag är mer fokuserad på partnerskap men en grej slog mig häromdagen angående ledarskap som jag tänkte diskutera här. Jag brukar förklara när jag undervisar att en häst motiveras av överlevnad och de beslut dom tar har därför väldigt stor betydelse, det är på liv eller död. Våra beslut när vi leker med hästar är sällan på liv och död, därför förmedlar vi till vår häst att vår vilja är mindre viktig än deras. Vi behöver hitta något inom oss som förmedlar att det vi önskar är viktigt. Kanske visualisera att vi blivit tvungna att lasta ur hästtransporten och går längs med motorvägen och hästen vill sticka ut huvudet i vägbanan där långtradarna susar förbi. Om en häst inte anser att vi är lämpliga att sörja för deras överlevnad kommer de fatta sina egna beslut. Eftersom att hästen som art har en osedvanlig vilja att göra oss till viljes gör den förmodligen det ändå, så ofta det ligger i linje med dess egna självbevarelsedrift.

Jag kom att reflektera över vad som krävs för att jag ska lämna över ledarskapet till en annan människa. Notera att det är skillnad mellan ledarskap över triviala saker och ledarskap över min person. I utvärderingen efter senaste kursen hos Parelli fick jag höra att jag visste när jag skulle leda och när jag skulle följa. Jag blev väldigt glad för den feedbacken för jag tror att det är en viktig förmåga oavsett om man umgås med hästar eller människor. Trots detta inser jag att jag kräver ganska mycket av den person som jag lämnar över ledarskap till. Av yttersta vikt för mig är att jag ska känna mig helt trygg med personen och dess beslut. Jag behöver också veta att våra värderingar och visioner ligger i linje med varandra. I slutändan måste personen få mig att känna på ett bra sätt, ni vet en go känsla i magen.

När jag funderar över det tror jag att dessa saker är vad hästarna behöver av oss också. Vi kan ta till den vid det här laget klassiska frågan: Vem behöver jag vara för att min häst ska vilja göra det jag ber om?

Men för att komplicera detta ytterligare slog det mig att vad man önskar av en ledare kanske hänger ihop med humenality och horsenality. Jag avslöjar sällan vad min humenalityrapport visade, mycket för att jag ogillar att bli placerad i ett fack. Men för denna diskussions syfte så kommer det här: Left Brain Extrovert – Axis point. Det betyder att jag hamnar ganska precis i mitten men strax till vänster och upp på modellen och att jag kan hoppa och relatera till alla humenalities. Är det på grund av min LBE-het jag har höga förväntningar på en person som ska leda mig?

Berätta, hur är det för dig? Är det annorlunda om man är mer right brain? Mer introvert?Om vi diskuterar detta får vi kanske fler ledtrådar till hur hästarna fungerar i detta.

boss-vs-leader

Horsenality-strategier

Linda Parelli skrev på Connect för ett tag sedan om hur hon hade stått med Hot Jazz (RBI) i två och en halv timmar och tittat på en filminspelning på ranchen i Colorado. När hon sedan red hade han bjudit på en fin framåt trav och visat att han BEHÖVDE röra på fötterna.

”Pat has been filming (still the big secret project!) and yesterday Jazz and I were on set. Two and a half hours of standing around finally turned Jazz the introvert into an extrovert! We had some fancy trot through the campus on our break, so great feeling him need to move.”

Detta stärker min tanke jag gått och fnulat på ett tag. Tanken lyder ungefär såhär: Om vi ser att vår häst visar en viss horsenality så bör vi prova att ge den vad just den horsenalityn behöver, och ge den det EXTRA mycket. Det vill säga att vi överdriver så pass att vi hittar gränsen för hur mycket utav vad det nu är vi ger den som den faktiskt behöver. Ta exemplet med Hot Jazz ovan. Hur många av oss står stilla med våra RBI hästar i två timmar fast vi kanske inser att det är det de behöver? Hur många vågar rida en LBE så provokativt som de kanske behöver? Hur många fixar att be om minsta möjliga fysiskt men mentalt intensivt av en LBI? Och hur många klarar att låta en RBE springa, och verkligen matcha dess energi, tills den släpper sin spänning?

För några veckor sedan när jag lekte med Oscar skrev jag följande på hans Connect-sida där jag loggar våra sessioner:

Real slow. Groomed him in the arena and took care of his sore eyes. Then slow touch it at his speed, when he said ”hey, I am going to smell the poop and eat the grass over here”, I said ”good”. Then we did circling game at walk and trot. Then slowly I took of his halter and he followed me from point to point at liberty. I sat down on a barrel and he stood next to me. For the first time he used his hoof to examine the barrel! Then he shook his head and started to yawn. Wow, this is how slow I have to go with him. A new level of consciousness!

Ändå var det ju inte i närheten av att stå still i två och en halv timma. Hur tänker ni när ni använder horsenality för att hitta strategier för just er häst?

Game of Contact – söndagen

RBI-OscarRBI-Oscar

Söndagen började med teori där vi gick igenom del tre, frame, och alla eventuella frågor vi kände att vi behövde ha besvarade för att kunna åka hem.

Sedan var det dags för första gänget. Frida briljerade med galoppombyten och speedboat-känsla i Emilio – mycket snyggt! Också Marianne och Maria fick känna på en ram där hästen tog kontakten med både näsa, nacke och ben. Härligt! Alla andra hann jag faktiskt inte riktigt se, det blir fullt i huvudet när man rider själv.

Frida och Emilio Marianne får näsa, nacke och ben!     Maria och Marion Jennike

Marion begrundar och Agneta får en fin stretch av Amie.

IMG_8122 Agneta

Efter lunch var det min grupps tur. Oscar var nu väldigt right brain introvert! Inte som Karins Chasse, men riktigt samma typ av bagage har de ju inte, och inte är de samma häst heller. Kolla på bilden på Chasse med sadel på sig, en stor eloge till Karin som verkligen var där för sin häst och hans bästa hela helgen.

Väldigt RBI

Lille introverta Chasse

Nåja, Oscar var RBI så vi började med en långsam point to point. Det räckte inte riktigt för att han skulle frusta men han tuggade och slickade sig om munnen. Sedan tränsade jag och satt upp.

Oscar blir positivare och positivare till bettet

Vi började med relax rein för att få avslappning. Oscar ville ännu inte släppa på spänningen och jag var nog lite för aktiv i min energi. I traven lättade det lite med relax rein och vi fick hans finaste stretch. Men först när jag plockade upp kontakten för att hålla ramen blåste han ut och frustade – how interesting!

Osäker på kontakt    Stretch  Framåt trav

Vi fortsatte med samma mönster som under lördagen men jag kände att såhär kan vi ju inte fortsätta, för det kändes som att jag belönade att han saktade av vid kontakt. Jag frågade Marion och fick istället i uppgift att plocka upp kontakten i trav, hålla den och plink plinka honom tills han tänkte framåt. Plink, plink är som vattentortyr där man låter en doppe falla på en persons huvud under lång tid. Plink, plink gör man med sticken på hästens höft, bara en väldigt lätt touch som inte blir starkare men som upprepas var tredje sekund. Bra för att uppmana en häst att försöka utan att förnärma dem. Marion berättade om hur hon hade gjort det med Hot Jazz och till slut han hade hoppat rätt upp i luften och sparkat bakut, något han aldrig gjort annars. Men sedan hade han bjudit på en framåt trav och en energisk galopp, och fortsatt dagen efter. Psykologi säger jag.

Trevlig trav

Bilderna nedan borde ha ett rött kryss över sig – det är inte detta vi söker men så här kan det se ut när en häst experimenterar för att hitta lösningen. Oscar har undvikit kontakt, som ni som läst bloggen ett tag vet, mycket på grund av de sår han haft i munnen. Det är inte konstigt att han har svårt att lite på en hand med bett i. Ser ni dippen framför Oscars manke? Det visar att han inte tar kontakten med nacken, inte ännu. Det som jag gör bra om jag får säga det själv är att jag tar kontakten med armbågen istället för med handen, det kan ni se genom den raka linje som bildas från min armbåge till Oscars mun. Däremot verkar jag vara ojämn vänster till höger. Svanken ser ganska bra ut för en gångs skull, de bilder jag svankar på är så hemska så de får ni inte se förrän jag kan visa er en rejäl förändring, då kan de får vara före-bilder i en jämförelse ;).

Försöker Dippen

Vi avslutade i teorisalen där vi alla delade med oss av helgens höjdpunkter och Marion såg till att var och en hade en plan för hur de skulle gå vidare. Jag åkte hem full av inspiration och tacksamhet över kursen, vi kan köra igen nästa månad om jag skulle få bestämma! Vilken lyx det har varit.

På måndagen var Oscar mer social med mig i hagen än vad han brukar vara, en fråga om tillit… Vi fortsatte på mönstret, lastade och red som i söndags. Nu får vi se vart det barkar om jag tar den tid det tar att verkligen vinna hans förtroende. Det enda jag vet är att utan förtroende och mental connection spelar det ingen roll vilka trix han kan göra, eller hur han kan kröka på nacken!

PS. Tre av Sveriges licensierade instruktörer var på kursen. Ni kommer väl ihåg att sprida teamsidan www.parelliteamsverige.se? DS.

Game of Contact – lördagen

Linslus

Målet för lördag förmiddag var att vi alla skulle få en bra allround sits som ska hålla oss och våra hästar friska. Poängen är verkligen att se till att alla våra kroppsdelar vilar ovanpå varandra i balans så att vi slipper sitta och kompensera någonstans. Kompensationen skapar spänning och mer snedhet. Vi måste också vara lika aktiva i vår kropp som vi vill att hästen ska vara. Så, blygdbenet mot näsan, in med naveln mot ryggraden, håll ihop revbenen, ner med armhålorna och öppna upp höftböjare och -sträckare. Vi måste vara i en ram om vi vill att hästen ska vara det.

För mig är den stora utmaningen min svank och jag har letat upp en del övningar som jag tänker göra utan att slita på min häst. Efter teoridelen satt vi upp. Oscar var mycket mer med mig idag och jag behövde bara kolla av hans ”calm, connected and responsive” med lite ”stick to me” och sedan kunde han hjälpa mig att öva min sits. Marion upprepar alltid hur viktigt det är att vi står upp i stigbyglarna, det kommer att hjälpa oss med vår lodräta sits. Jag har för mig att hon i somras berättade att hon själv red en timma stående per dag!

IMG_7951

Hästarna lastades på transporten och det var dags för lunch. Tack till Ulrika och Giovanni Della Casa för fantastisk mat och fika alla dagar och för att vi fick vara på ert fina DC Stables. Oscar stod alltså i transporten upp mot sju timmar varje dag. Det var väldigt bra för honom, han var lugn och stod och åt, och för mig, som annars tycker att en kvart i transporten är lång tid. Jag vet att Pat säger att hans hästar står uppbundna ett antal timmar varje dag men jag har inte tagit till mig vilken bra tålamodsövning det faktiskt är, tills nu.

Dags att tränsa

Under eftermiddagen var det dags att börja på stage 3 i Game of Contact, det vill säga ”frame” – hålla kontakten en bit. Nu blev det uppenbart för mig vilket bagage Oscar faktiskt har när det gäller kontakt. I de första stegen betyder tyglar fram och han stretchar bra, även om stretchen blev mycket bättre på söndagen, men så fort jag ska hålla kontakten några steg saktar han av till skritt eller krullar ihop sig och går bakom lod och kontakt. Eftersom att han var mer tydligt right brain kunde jag verkligen sätta honom på ett mönster och repetera tills att han slappnade av. Så vi travade framåt, tog upp kontakten, saktade av till skritt och stretchade. Allt enligt boken förutom att Oscar saktade av när jag tog upp kontakten innan jag han be honom med min sits. Men för att bygga tillit så tyckte Marion att jag skulle repetera detta ett tag. Vi vill inte bygga in i en häst att kontakt betyder stopp, det ska vara neutralt eller betyda framåt, men i Oscar fanns det redan inbyggt tyvärr.

Vi hade roligt också

Det var väldigt varmt på lördagen så Oscar fick en dusch innan han fick vila på transporten medan jag tittade på gäng två. Det ger alltid en extra dimension att se andra rida, tycker jag. Här har ni eminenta Marion som coachade oss så bra genom hela helgen!

IMG_7867

Horsenality-strategier

Vi började dagen med Teris tolkning av Ryans ”gör det till en lek”. Ledorden för henne är:

  • Fun
  • Understanding
  • Natural

Det innebär att det viktigaste i det hela är vår attityd, vi måste leka och ha kul! Ha horsenalitykartan i bakhuvudet när du läser följande: Om vi är bestämda, vänliga, rättvisa och snabba (beroende på om hästen är right brain extrovert, right brain introvert, left brain introvert eller left brain extrovert) så får hästen säkerhet, bekvämlighet, incitament eller lek (beroende på vilken horsenality de är och vad de behöver) och när de är det får vi det vi vill ha nämligen en lugn, tillitsfull, motiverad och lydig häst.

Ganska smart hopsatt tycker jag!

Sedan använde vi de här koncepten för att göra skolorna till lekar. En LBI fick vila när de hittat rätt, en LBE fick gå snabbare, en RBE repetition och en RBI riktigt långsamt. Det är smart att ha dessa i åtanke men kom ihåg att vårt mål är en så mentalt, emotionellt och fysiskt balanserad och centrerad häst som möjligt.

Linda Parelli kom sedan ner för att coacha oss med introverta hästar. Jag menar ju att Lily agerar mest som en LBE men med en grund i en mer right brain horsenality. Idag sa Linda att alla åtta hästar i arenan agerade som LBI. Intressant! Så för att svara på Ulrikas kommentar till förra inlägget om att vi uppfattar samma häst som att ha olika horsenality: Hästarna har en grundläggande horsenality men när vi är ute och leker med dem måste vi alltid läsa dem och agera utifrån den horsenality de uppvisar precis då. Det innebär inte att vi ignorerar vad de är i grunden, en RBI som agerar LBE kan inte ta lika mycket energi som en i grunden LBE. Vi har också många hästar här som är ganska centrerade och därmed kan agera som alla fyra horsenalities i varje given tidpunkt, därför är det en utmaning. Vi har också några hästar som varit väldigt RBI och som har behandlats som det under några veckor, nu när de känner sig trygga och är tillitsfulla börjar de agera mer left brain och då måste vi bemöta dem som det utan att sätta så mycket press på dem att vi skickar tillbaka dem in i sig själva. Skulle vi läsa dem fel och därmed agera på ett sätt som inte är produktivt har vi lärt oss det och kan ändra vårt sätt att agera. Verkar mitt resonemang vettigt?

Känns det svårt? Oroa er inte, Linda började med att säga: ”Att läsa hästar är bara en av de svåraste sakerna i världen att behärska och de som gör det är mästare”. Vad vi behöver lära oss är att hantera vår energi, upp, ner, av och på!

Ulrika frågade också om kategorierna i att göra det till en lek: Tag, Hitta eftergiften, lös pusslet.

  1. Tag- är det enda engelska ordet, så det blir ju klart lite förvirrande. Med det menas samma som jag skrev om här: ”I praktiken innebär det att när vi har lärt hästarna lekarna så är vi i reinforcing-stadiet och då gör vi fas ett och sedan en lätt touch. Om inget händer pausar vi och sedan gör vi fas ett igen och om det behövs en lätt touch igen. Vi upprepar detta tills vi får ett försök i rätt riktning, då slutar vi!”
  2. Hitta eftergiften innebär till exempel att vi ber hästen flytta bakdelen, och istället för att gå upp i faserna fortsätter vi tills hästen hittar eftergiften vilket i detta fall är att de flyttar över sitt huvud till vår andra sida.
  3. Lös pusslet är till exempel när vi cirklar hästen i en rundkorall, så fort de kommer innanför spåret för att cirkla närmre bjuder vi in dem för vila och kanske godis. Så fort de visar att de är mentalt knutna till oss får de vila. Det innebär att de potentiellt kan springa många varv innan de löser pusslet.

Jag hoppas att detta klargör något annars får ni fråga igen :D.

PS. Linda bad mig gå ut direkt efter att vi alla med introverta hästar demonstrerat circling game. Varför berättar jag i morgon, det är väldigt spännande ;)! DS.

Panter

Jag har fått den fina förmånen att leka med Sofie Svenssons häst Panter en dag i veckan som förberedelse inför min Fast Track kurs i Colorado i juli. (Läs mer om Sofie och Panter här.) Panter är en right brain extrovert enligt Parellis Horsenality-profil, det vill säga han är ofta styrd av rädsla och reaktion och behöver då röra på fötterna eller något annat om han inte kan röra på fötterna. Ni som har följt med i bloggen vet säkert att Berliz är en left brain introvert, hon tänker och funderar innan hon svarar och låter helst bli att röra på fötterna. Med andra ord är Panter och Berliz varandras motsatser och det är därför mycket lärorikt och spännande för mig att leka med Panter.

Panter och jag har lekt en del ”catch me”-game, alltså att han ska komma till mig. Om Berliz inte är sugen på att leka tittar hon på mig under lugg och vänder rumpan till, Panter springer iväg i fullt ös. Jag tror att hans reaktion mindre beror på att han inte vill leka än på att han inte är redo att leka, han fruktar förmodligen för sin säkerhet. Han och Teo kan nämligen komma i full galopp när jag visslar men sedan är Panter ändå tveksam att komma hela vägen fram. På ett sätt tycker jag att det är sunt, han känner ju inte mig så väl ännu.

Vi har mest lekt olika lekar för att Panter ska lita på mig, på sig själv och på miljön runt omkring oss. Panter behöver mycket repetition och konsistens i det vi gör för att börja tänka och koppla ifrån instinkten som säger till honom att fly från fara. Hade jag använt lika mycket repetition med Berliz hade hon tröttnat fullständigt och undrat om jag har fantasi som en gråsten ;). Så, det är en utmaning!

Jag tror att jag lärt mig, kom gärna med kommentarer på detta, att även om hästar är olika i grunden och vi behöver använda olika strategier med dem så strävar vi ändå efter en häst som är lugn, tillitsfull, motiverad och lydig (och även confident, curious, sensitive och responsive). Det innebär för mig att jag måste experimentera för att hitta strategier för Panter att bli lite av vad Berliz är, lugn och tänkande, och jag måste hitta strategier för Berliz att bli lite av vad Panter är, motiverad att följa och energisk.  Tack Sofie och Panter för möjligheten att lära mig detta!