Lek i regn och åska

Jag gick ut för att leka med Berliz idag. Under tiden jag borstade henne började det droppa lite från himlen, men det var behaglig temperatur så det bekom oss inte nämnvärt. Vi hade 45-fotslinan och gjorde circle game med övergångar trav, skritt, galopp, halt och ryggning samt varvbyten, yo-yo och weave mellan fyra koner. När vi höll på som bäst med vår slalom började det regna ordentligt. Ok, tänkte jag, jag får väl ta och låta henne äta på hästtransporten så att jag slipper bli alltför blöt. Vi gjorde traveling circles till transporten, regnet öste nu ner, det blixtrade och dundrade. Hmm, tyckte Berliz, ska jag gå på i detta väder? Hon tvekade några gånger, särskilt när det började hagla. Genom att aldrig be henne fortsätta när hon försökte utan istället backa något steg och be igen blev hon säkrare och säkrare (advance and retreat). Sen gick hon på i lugn och ro. Vi körde vidare och jag lastade sittande på hjulhuset. Ganska okej miljöträning, tänkte jag =).

 

 

Att vara sin egen coach

Den största delen av tiden jag spenderar med min häst är det bara hon och jag. Jag har inte Pat, Linda eller någon annan instruktör tillgänglig när jag dagligen leker med min häst. Jag antar att de flesta av oss har det såhär.

För mig innebär det att jag själv behöver veta vad jag söker när jag leker med min häst, en bild i mitt inre eller en känsla att sträva efter. Ingen annan är där och berättar för mig när min häst och jag gör rätt. I slutändan är det också jag som bestämmer min ambition, hur känslig och villig jag vill att min häst ska vara, vad jag vill att den ska kunna. Jag vet inte om jag var ett väldigt bekvämt barn men så länge jag kan minnas har jag kört med devisen: känns det rätt är det rätt. Rätt kändes och känns det för mig när hästen är bekväm att sitta på, vi har harmoni och är i balans. Detta strävar jag efter.

Hur ska jag då nå dit? Pat är ju som sagt oftast inte här för att coacha mig ;). Jag experimenterar. Ofta är alternativen i varje given situation två, gör antingen det ena eller det andra, femtio procent risk att göra fel, men hela femtio procent chans att faktiskt göra rätt. Detta innebär att även när det blir fel har jag kommit ett steg närmre målet, jag har uteslutit något som inte fungerar i den situation jag är. Vi kan vara rädda för att göra fel och göra misstag men om vi ska lära sig oss behöver vi experimentera. Hästarna glömmer inte men de förlåter.

Sedan, så fort hästen tänker på att göra det jag försöker be den om, ger jag efter! Eftergift, ”release of pressure”, paus, belöning, det är det hästarna lär sig av. Ju oftare jag kan ge efter och belöna desto snabbare kommer hästen att lära sig. Ge efter och börja om, ge efter och börja om, det kan ske så ofta som varje sekund beroende på vad man gör för stunden.

Såhär tänker jag alltså när jag leker med min häst: visualisera, experimentera och ge efter. Hur tänker du?

Simuleringar

På en kurs för den trestjärniga österrikiske instruktören Martin Wimmer förra året fick gruppen göra simuleringar. En av oss var häst och en var människa. Martin hade skrivit lappar med uppgifter och bara den som var människa fick läsa lappen. Vi fick inte prata och hade en pet-flaska som verktyg. Alla hade hållit på med Parelli ett tag och hade ett tyst gemensamt språk som vi använde med våra hästar. Vi kunde till exempel be dem gå undan för fast eller rytmiskt tryck och vi kunde klappa till ett stopp. Denna gemensamma grund underlättade så klart övningen. Vi hade roligt och skrattade mycket för det kunde bli ganska dråpligt. Men det fanns ett allvarligt budskap:

Jag kände mig ofta underligt förnärmad under övningen. Jag var själv inte häst men när jag såg de människor som agerade hästar uppmanas och påmanas och inte alltid riktigt förstå vad som förväntades av dem kunde jag känna deras frustration. BFO! (Blinding Flash of the Obvious, jag har hört framförallt Neil Pye på Parelli nämna det i olika sammanhang och tycker att det är talande). När våra hästar inte förstår oss blir de frustrerade, osäkra och kanske till och med förnärmade! Jag insåg det med kraft först när jag fick se människor i de situationer som vi dagligen utsätter våra hästar för. Utan att falla i fällan av antropomorfism, att ge mänsklig karaktär till djur, så tror jag att detta är hur våra hästar kan uppleva oss ibland.

När jag efteråt gick ut för att leka med min häst hade jag en annan förståelse för hennes del av partnerskapet. Hon är den som oftast blir ombedd att göra något, eller att låta bli att göra något och det är kanske inte så jättekul egentligen. Framförallt inte om man ombeds, eller tvingas, göra något som man inte fysiskt kan eller som man inte förstår. Tror ni att många hästar upplever detta?

Det är en ständigt pågående utmaning att vara tydlig i kommunikationen med sin häst, att vara rättvis, förstå och göra sig förstådd. Jag väljer, liksom Pat Parelli, att lyssna på Troy Henry som sa: Don’t make and let, instead use cause and allow (läs mer här). I det ligger att förstå hästens idé först för att sedan orsaka den att vilja följa min idé, att orsaka fel handling att vara svår och rätt att vara lätt. Det gäller att ständigt fortsätta försöka.

Så samla ihop ett gäng likasinnade och lek med simuleringar. Det är roligt och ger större insikter än man kan tro. Ha så kul!