Träningsbar

Oscar och jag i strandbrynetPrins Oscar har, som jag nämnt tidigare, gått från RBI som exploderar till LBI. Resan har varit lång. När Oscar kom för cirka ett och ett halvt år sedan hade han först en ganska omvälvande tillvänjning till lösdrift, stor kuperad hage och både ston och valackar som hagkompisar. Till detta från box utan granne att klia på, bara titta på och egen hage. Under stor del av första halvåret fick han ta det lugnt och återhämta sig från magkatarr. Sedan såg veterinären hans problem i munnen med bland annat död vävnad efter tryck från bettet. Tre månaders bettlöst var i och för sig ingen större grej. Jag har helt enkelt inte tränat så systematiskt förrän nu.

Tiden har gått till att han ska tycka att det är kul att vara med mig, vilket har betytt väldigt mycket uteritter. Vanlig hederlig streetsmarthet har han fått införskaffa. Någon gång under den första tiden här försökte han hoppa in i lösdriften från gången. Han landade med knäna på grinden och kom upp fint igen, men det var helt uppenbart att han inte tänkte klart. Från början var han heller inte nyfiken på något, det var som han inte trodde att han fick ha en åsikt.

Samtidigt har han lärt mig väldigt mycket om balans, rytm och takt i en häst. Han har en gedigen utbildning som jag också lärt mig av.

Nu är han mycket mer självsäker samtidigt som han fortfarande är en gentleman. Det krävdes att Karin kom ut och hjälpte mig se att han är LB, jag var så fast i hans historia… Nu känns det som att han äntligen är träningsbar! Jag ser det som ett bra läge att låta honom få tre veckors sommarlov medan jag åker på Colt Starten.

Ledarskap

Det är mycket snack om ledarskap kring hästar. Jag är mer fokuserad på partnerskap men en grej slog mig häromdagen angående ledarskap som jag tänkte diskutera här. Jag brukar förklara när jag undervisar att en häst motiveras av överlevnad och de beslut dom tar har därför väldigt stor betydelse, det är på liv eller död. Våra beslut när vi leker med hästar är sällan på liv och död, därför förmedlar vi till vår häst att vår vilja är mindre viktig än deras. Vi behöver hitta något inom oss som förmedlar att det vi önskar är viktigt. Kanske visualisera att vi blivit tvungna att lasta ur hästtransporten och går längs med motorvägen och hästen vill sticka ut huvudet i vägbanan där långtradarna susar förbi. Om en häst inte anser att vi är lämpliga att sörja för deras överlevnad kommer de fatta sina egna beslut. Eftersom att hästen som art har en osedvanlig vilja att göra oss till viljes gör den förmodligen det ändå, så ofta det ligger i linje med dess egna självbevarelsedrift.

Jag kom att reflektera över vad som krävs för att jag ska lämna över ledarskapet till en annan människa. Notera att det är skillnad mellan ledarskap över triviala saker och ledarskap över min person. I utvärderingen efter senaste kursen hos Parelli fick jag höra att jag visste när jag skulle leda och när jag skulle följa. Jag blev väldigt glad för den feedbacken för jag tror att det är en viktig förmåga oavsett om man umgås med hästar eller människor. Trots detta inser jag att jag kräver ganska mycket av den person som jag lämnar över ledarskap till. Av yttersta vikt för mig är att jag ska känna mig helt trygg med personen och dess beslut. Jag behöver också veta att våra värderingar och visioner ligger i linje med varandra. I slutändan måste personen få mig att känna på ett bra sätt, ni vet en go känsla i magen.

När jag funderar över det tror jag att dessa saker är vad hästarna behöver av oss också. Vi kan ta till den vid det här laget klassiska frågan: Vem behöver jag vara för att min häst ska vilja göra det jag ber om?

Men för att komplicera detta ytterligare slog det mig att vad man önskar av en ledare kanske hänger ihop med humenality och horsenality. Jag avslöjar sällan vad min humenalityrapport visade, mycket för att jag ogillar att bli placerad i ett fack. Men för denna diskussions syfte så kommer det här: Left Brain Extrovert – Axis point. Det betyder att jag hamnar ganska precis i mitten men strax till vänster och upp på modellen och att jag kan hoppa och relatera till alla humenalities. Är det på grund av min LBE-het jag har höga förväntningar på en person som ska leda mig?

Berätta, hur är det för dig? Är det annorlunda om man är mer right brain? Mer introvert?Om vi diskuterar detta får vi kanske fler ledtrådar till hur hästarna fungerar i detta.

boss-vs-leader

Horsenality-strategier

Linda Parelli skrev på Connect för ett tag sedan om hur hon hade stått med Hot Jazz (RBI) i två och en halv timmar och tittat på en filminspelning på ranchen i Colorado. När hon sedan red hade han bjudit på en fin framåt trav och visat att han BEHÖVDE röra på fötterna.

”Pat has been filming (still the big secret project!) and yesterday Jazz and I were on set. Two and a half hours of standing around finally turned Jazz the introvert into an extrovert! We had some fancy trot through the campus on our break, so great feeling him need to move.”

Detta stärker min tanke jag gått och fnulat på ett tag. Tanken lyder ungefär såhär: Om vi ser att vår häst visar en viss horsenality så bör vi prova att ge den vad just den horsenalityn behöver, och ge den det EXTRA mycket. Det vill säga att vi överdriver så pass att vi hittar gränsen för hur mycket utav vad det nu är vi ger den som den faktiskt behöver. Ta exemplet med Hot Jazz ovan. Hur många av oss står stilla med våra RBI hästar i två timmar fast vi kanske inser att det är det de behöver? Hur många vågar rida en LBE så provokativt som de kanske behöver? Hur många fixar att be om minsta möjliga fysiskt men mentalt intensivt av en LBI? Och hur många klarar att låta en RBE springa, och verkligen matcha dess energi, tills den släpper sin spänning?

För några veckor sedan när jag lekte med Oscar skrev jag följande på hans Connect-sida där jag loggar våra sessioner:

Real slow. Groomed him in the arena and took care of his sore eyes. Then slow touch it at his speed, when he said ”hey, I am going to smell the poop and eat the grass over here”, I said ”good”. Then we did circling game at walk and trot. Then slowly I took of his halter and he followed me from point to point at liberty. I sat down on a barrel and he stood next to me. For the first time he used his hoof to examine the barrel! Then he shook his head and started to yawn. Wow, this is how slow I have to go with him. A new level of consciousness!

Ändå var det ju inte i närheten av att stå still i två och en halv timma. Hur tänker ni när ni använder horsenality för att hitta strategier för just er häst?

Horsenality-strategier

Vi började dagen med Teris tolkning av Ryans ”gör det till en lek”. Ledorden för henne är:

  • Fun
  • Understanding
  • Natural

Det innebär att det viktigaste i det hela är vår attityd, vi måste leka och ha kul! Ha horsenalitykartan i bakhuvudet när du läser följande: Om vi är bestämda, vänliga, rättvisa och snabba (beroende på om hästen är right brain extrovert, right brain introvert, left brain introvert eller left brain extrovert) så får hästen säkerhet, bekvämlighet, incitament eller lek (beroende på vilken horsenality de är och vad de behöver) och när de är det får vi det vi vill ha nämligen en lugn, tillitsfull, motiverad och lydig häst.

Ganska smart hopsatt tycker jag!

Sedan använde vi de här koncepten för att göra skolorna till lekar. En LBI fick vila när de hittat rätt, en LBE fick gå snabbare, en RBE repetition och en RBI riktigt långsamt. Det är smart att ha dessa i åtanke men kom ihåg att vårt mål är en så mentalt, emotionellt och fysiskt balanserad och centrerad häst som möjligt.

Linda Parelli kom sedan ner för att coacha oss med introverta hästar. Jag menar ju att Lily agerar mest som en LBE men med en grund i en mer right brain horsenality. Idag sa Linda att alla åtta hästar i arenan agerade som LBI. Intressant! Så för att svara på Ulrikas kommentar till förra inlägget om att vi uppfattar samma häst som att ha olika horsenality: Hästarna har en grundläggande horsenality men när vi är ute och leker med dem måste vi alltid läsa dem och agera utifrån den horsenality de uppvisar precis då. Det innebär inte att vi ignorerar vad de är i grunden, en RBI som agerar LBE kan inte ta lika mycket energi som en i grunden LBE. Vi har också många hästar här som är ganska centrerade och därmed kan agera som alla fyra horsenalities i varje given tidpunkt, därför är det en utmaning. Vi har också några hästar som varit väldigt RBI och som har behandlats som det under några veckor, nu när de känner sig trygga och är tillitsfulla börjar de agera mer left brain och då måste vi bemöta dem som det utan att sätta så mycket press på dem att vi skickar tillbaka dem in i sig själva. Skulle vi läsa dem fel och därmed agera på ett sätt som inte är produktivt har vi lärt oss det och kan ändra vårt sätt att agera. Verkar mitt resonemang vettigt?

Känns det svårt? Oroa er inte, Linda började med att säga: ”Att läsa hästar är bara en av de svåraste sakerna i världen att behärska och de som gör det är mästare”. Vad vi behöver lära oss är att hantera vår energi, upp, ner, av och på!

Ulrika frågade också om kategorierna i att göra det till en lek: Tag, Hitta eftergiften, lös pusslet.

  1. Tag- är det enda engelska ordet, så det blir ju klart lite förvirrande. Med det menas samma som jag skrev om här: ”I praktiken innebär det att när vi har lärt hästarna lekarna så är vi i reinforcing-stadiet och då gör vi fas ett och sedan en lätt touch. Om inget händer pausar vi och sedan gör vi fas ett igen och om det behövs en lätt touch igen. Vi upprepar detta tills vi får ett försök i rätt riktning, då slutar vi!”
  2. Hitta eftergiften innebär till exempel att vi ber hästen flytta bakdelen, och istället för att gå upp i faserna fortsätter vi tills hästen hittar eftergiften vilket i detta fall är att de flyttar över sitt huvud till vår andra sida.
  3. Lös pusslet är till exempel när vi cirklar hästen i en rundkorall, så fort de kommer innanför spåret för att cirkla närmre bjuder vi in dem för vila och kanske godis. Så fort de visar att de är mentalt knutna till oss får de vila. Det innebär att de potentiellt kan springa många varv innan de löser pusslet.

Jag hoppas att detta klargör något annars får ni fråga igen :D.

PS. Linda bad mig gå ut direkt efter att vi alla med introverta hästar demonstrerat circling game. Varför berättar jag i morgon, det är väldigt spännande ;)! DS.

Play to win-workshop

Idag har vi haft workshop med Jim Patterson om boken ”Play to Win” av Larry Wilson. Larry definierar att spela för att vinna som att gå så långt som man kan med allt som du har. För att göra det behövs mod och kreativitet. Dagen var väldigt intressant och jag ser fram emot i morgon då vi har ytterligare en dag. Jim sa också att Larry sagt att om du sätter mål är det osannolikt att du kommer att nå din potential. Jim lät oss göra olika övningar och det var talande hur programmerade vi är i vissa ramar. Det var också spännande hur många av oss som var utanför vår trygghetszon i dessa övningar.

Här kommer förresten några foton från igår, ser ni hur dominant Lily var? Det blev bättre på slutet som sig bör 😀

     

Panter

Jag har fått den fina förmånen att leka med Sofie Svenssons häst Panter en dag i veckan som förberedelse inför min Fast Track kurs i Colorado i juli. (Läs mer om Sofie och Panter här.) Panter är en right brain extrovert enligt Parellis Horsenality-profil, det vill säga han är ofta styrd av rädsla och reaktion och behöver då röra på fötterna eller något annat om han inte kan röra på fötterna. Ni som har följt med i bloggen vet säkert att Berliz är en left brain introvert, hon tänker och funderar innan hon svarar och låter helst bli att röra på fötterna. Med andra ord är Panter och Berliz varandras motsatser och det är därför mycket lärorikt och spännande för mig att leka med Panter.

Panter och jag har lekt en del ”catch me”-game, alltså att han ska komma till mig. Om Berliz inte är sugen på att leka tittar hon på mig under lugg och vänder rumpan till, Panter springer iväg i fullt ös. Jag tror att hans reaktion mindre beror på att han inte vill leka än på att han inte är redo att leka, han fruktar förmodligen för sin säkerhet. Han och Teo kan nämligen komma i full galopp när jag visslar men sedan är Panter ändå tveksam att komma hela vägen fram. På ett sätt tycker jag att det är sunt, han känner ju inte mig så väl ännu.

Vi har mest lekt olika lekar för att Panter ska lita på mig, på sig själv och på miljön runt omkring oss. Panter behöver mycket repetition och konsistens i det vi gör för att börja tänka och koppla ifrån instinkten som säger till honom att fly från fara. Hade jag använt lika mycket repetition med Berliz hade hon tröttnat fullständigt och undrat om jag har fantasi som en gråsten ;). Så, det är en utmaning!

Jag tror att jag lärt mig, kom gärna med kommentarer på detta, att även om hästar är olika i grunden och vi behöver använda olika strategier med dem så strävar vi ändå efter en häst som är lugn, tillitsfull, motiverad och lydig (och även confident, curious, sensitive och responsive). Det innebär för mig att jag måste experimentera för att hitta strategier för Panter att bli lite av vad Berliz är, lugn och tänkande, och jag måste hitta strategier för Berliz att bli lite av vad Panter är, motiverad att följa och energisk.  Tack Sofie och Panter för möjligheten att lära mig detta!

    

Hästhäng

Sedan Berliz skada spenderar hon och jag mycket tid med att bara hänga tillsammans. Jag kliar henne där det mest behövs i hennes tycke och visar henne de saftigaste grästuvorna. Vi leker också såklart, men pauserna är längre. För en left brain introvert som Berliz verkar detta vara ett bra recept för att skapa en djup relation. I början av maj fick jag ett riktigt fint kvitto på detta. Jag gick upp i hagen efter hästarna men kunde inte hitta dem, det är inte helt ovanligt eftersom vår flera hektar stora hage består av kuperad mark, gläntor och skogsdungar. Jag gick hela vägen till slutet av hagen bara för att se att hästarna inte var där. På vägen tillbaka möter Berliz mig med ett stilla gnägg. Hon hälsar snabb och fortsätter att gå, åt fel håll! Vad nu, tänkte jag men hejdade mig innan jag agerade ut min vilja att stoppa henne. Berliz gick ett tiotal meter bort för att dricka i bäcken vi har i hagen. När hon var klar vände hon på klacken och kom till mig. Hon följde mig lös hela vägen hem.

  

Nu på sistone tycker jag att vår relation inte har varit riktigt lika bra. Kanske är det för att Sulan har kommit och Berliz och hon agerar som ett förälskat tonårspar eller så är det för att jag varit lite mer rakt på i mitt tänkande: vi har tränat för att skicka in audition, vi har varit hos Karin för träning och hos veterinären för undersökning innan inseminering. Därför började jag balansera upp allt görande med lite häng idag, passade bra för mig som kunde läsa i Bill Dorrance bok ”True Horsemanship Through Feel”, mer om den så småningom. Vi får se hur Berliz välkomnar mig imorgon.

Att be om och att få tillåtelse

Sedan jag fick kunskap om Berliz skada har jag inte ridit henne. En av veterinärerna sa att det förmodligen skulle vara ok med promenadridning men andra som jag pratat med har sagt att de inte rekommenderar det. Det viktigaste för mig är att Berliz mår bra, så jag lyssnar främst på henne och hon talar tydligt om vad hon tycker.

Det började med att jag ville kunna kryssa av en uppgift på Parelli Connect (för er som inte är medlemmar så listar de olika uppgifter för den nivå man är på, det är bra både för inspirationen och för att hålla koll på var man är i sin utveckling). Uppgiften var att sadla sin häst utan att hålla i den, alltså i frihet, utan att den går iväg. Berliz gick inte iväg… men hon såg ut som en drake! Öronen bakåtslickade, mungiporna uppdragna, ruskandes på huvudet och med en olycklig blick i ögonen. Jag, kvar i fokus på uppgiften istället för på relationen (usch och fy), insisterade på att sadla. Då vände Berliz rumpan till och gick.

I förra veckan kände jag mig sorgsen över att inte kunna få känna känslan av att smälta samman med Berliz såsom vi gör när vi rider så jag tänkte att några varv freestyle i paddocken i skritt skadar henne inte i alla fall. Jag klättrade upp på staketet och ropade på Berliz, när hon kom bad jag henne ställa upp sig med sidan mot staketet så att jag skulle kunna kliva på. Hon gjorde det precis som hon gjort så många gånger förr och jag kliade henne lite på manken. Sedan reste jag mig och lyfte upp benet för att kliva på. Då dyker minidraken upp, Berliz skakar på huvudet som för att säga nej tack, snälla Tina. Jag kliade henne lite till och sedan klev jag ner från staketet, omtumlad av kraften i hennes kommunikation.

Eftersom Berliz är left brain introvert (LBI) och deras paradfråga är vad får jag ut av det?/what’s in it for me? hade jag lätt kunnat förväxla hennes missnöje med brist på motivation och intresse. Nu gör jag inte det eftersom att jag har kunskap om hennes skada: Tidigare har jag gjort det, tänkt att hon är bara tjurig, hon måste lära sig att acceptera vissa saker och så vidare. Då kunde det se ut så här:

Under en demonstration om hur man skapar framgång med left brain introverta hästar under Parelli Celebration i Birmingham i april i år visade Linda Parelli hur man bör göra istället och vilken positiv effekt det har på relationen till hästar om man respekterar deras åsikt. Linda coachade Larisa Tasker med hennes häst Rocho (läs Larisas berättelse om det här). Rocho har en historia som hopphäst men var aggressiv och ovillig, därför gavs han till Larisa, en tvåstjärnig Parelli-instruktör. Nu hade Larisa och Rocho nått en platå i sin utveckling, Rocho var inte förtjust i godis vilket ofta kan vara ett sätt att motivera LBI hästar och han stängde av och var helt ointresserad i stora arenor. Linda Parelli förstod snabbt att det var relationen som behövde utvecklas för att Rocho skulle bli mer intresserad och villig. Efter en intrikat omgång av att få Rocho att vilja komma till Linda och Larisa i frihet bad Linda Larisa sadla och kliva upp. Larisa skulle observera Rocho under tiden och retirera vid minsta negativa reaktion från hans sida. Det var så intressant att se hur lång tid det tog med en ansats att sitta upp, en svansviftning från Rocho, ner med benet och så om och om igen. Till slut gjorde Rocho inte minsta antydan att misstycka och gav Larisa tillstånd att sitta upp. Det var vackert och respekten för hästen var tydlig.

Tänk vad många gånger jag ignorerat dessa små signaler, det är ju möjligt att göra det för dessa hästar står oftast still så att vi kan kliva upp fast de viftar med svansen. Men den skillnad det gjorde för Rocho att Larisa lyssnade på honom och respekterade hans missnöje var påtagligt i hela hans uttryck och i hans ögon. Linda skriver ”I knew that observing his reactions and opinions was going to be a major step in the right direction of improving the relationship” (läs hela Lindas blogg om demon här).

Alla hästar är inte lika övertygade i sin åsikt som Berliz eller lika dramatiska i sina demonstrationer av denna åsikt, då blir kraven högre på oss att vara uppmärksamma på de små signalerna, som Rochos svansrörelser. Lindas definition av att sätta relationen främst, vilket är en av Parellis grundprinciper, är att lyssna till hästen och ta reda på och tillgodose deras behov först. När vi tar hand om hästens behov kommer den att bli mer öppen för att lyssna på oss och på vad vi vill be om. Jag tar med mig detta till nästa häst, och nästa, och nästa: Uppmärksamma deras signaler, be om tillåtelse och vänta tills du får den, det kommer att göra en enorm skillnad för din och din hästs relation.

Jag kommer inte att be om att få rida Berliz igen, men när jag ber henne om andra saker lovar jag att vara uppmärksam på hennes åsikt och vänta tills hon ger mig grönt ljus.