You will be alright buddy!

Det har varit en lång dag, men den berättar jag om en annan gång. Nu tänkte jag istället skildra de senaste dagarnas lek med Sulan. Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag på grund av hennes tendens att gå emot tryck inte gett henne något tryck att gå emot. Denna metod har fungerat bra för att ge Sulan självförtroende och förtroende för mig men om man är häst i människovärlden kan det bli väldigt farligt om att inte ha lärt sig att ge efter för tryck. Därför har jag nu fokuserat på att Sulan ska gå framåt vid tryck från grimman även i pressade situationer.

Familjen Östh har berättat att Sulan gärna kastat sig bakåt då de lastat henne. Jag har också sett tendenser till detta under tiden jag tränat henne, hon har inte varit ovillig att resa sig på bakbenen och skulle förmodligen slå över om det var vad som krävdes för att bli av med trycket. I lastningen har det inte varit något direkt problem, dörrarna bak på vår transport verkar förmodligen mer svårforcerbara än en bom för Sulan. Hon backar dock på dem och om hon skulle göra så på en bom kan det gå illa om hon får panik och tror att bakåt är ett alternativ.

För ett tag sedan lyssnade jag på en podcast med David Lichman, femstjärnig Parelli-instruktör, där han resonerade kring att vara tuff mot en häst. Han talade om att göra saker för en häst och aldrig emot den. Det är precis det som jag ser som poängen i mitt arbete med Sulan, vi gör detta för att hon ska acceptera att gå in i och åka i en transport och då måste jag utsätta henne för sådant hon tycker är obehagligt och visa henne att det inte kommer döda henne eller skada hennes värdighet. David sa att han brukar upprepa för sig själv och hästen: It will be alright buddy! Denna mentalitet har jag försökt ha när jag lekt med Sulan.

Första dagen använde jag pressningen och piedestalen för att provocera fram en ovilja att gå framåt. Eftersom Sulan inte längre har några problem med dessa objekt gick jag vidare till att ställa två tunnor parallellt med staketet och bad henne gå mellan dem och staketet. Jag bad henne backa och gå fram igen enbart genom tryck i grimman. Till slut fungerade det så bra att hon gick genom en ca 60 centimeter bred korridor och då hon tvekade gav jag ett fast tryck i grimman och hon klev framåt. Sedan använde jag transporten och det var mer utmanande för henne men hon löste det.

Idag lekte vi i transporten igen och den tidigare träningen hade fungerat, hon svarade fantastiskt fint på trycket. Jag ser att hon fortfarande reagerar bakåt utan att flytta sig, men efter ett ögonblick tänker hon framåt och går också fram. Mandomsprovet blir en transport med bommar bak och jag tycker att det ser lovande ut att vi kommer att kunna lösa det.