Seminering genomförd

Idag hämtade vi hem Berliz och Àst från seminstationen. Dagarna sedan vi lämnade dem i tisdags har varit lite av en berg- och dalbana. I onsdags beställdes sperman och i torsdags morse åkte vi till stationen för att vara med vid semineringen. Àst blev nervös och var tvungen att bajsa mitt i så vi fick börja om. Annars stod hon jätteduktigt och var en stjärna som vanligt.

Sedan var det Berliz tur. Veterinären kunde inte komma in i henne tillräckligt för att seminera och Berliz visade tydligt att hon inte var nöjd med det hela. Vi beslutade att inte gå emot naturen utan avvakta. Jag blev orolig att något var fel med Berliz men det var bara att vänta. Mamma sa, ja det ska alltid vara något med henne… När vi åkte hem vidtog en febril aktivitet på Åsjömad, Jeanette och Frank ringde veterinärbekanta i när och fjärran för att få tips eftersom de inte tidigare stött på ett liknande fall. På kvällen talades vi vid per telefon och bestämde att vi skulle ge Berliz lugnande och kolla henne på fredagsförmiddagen. Det gjorde vi och då visade sig kusten vara klar och att allt var som det skulle så ny sperma beställdes. Vi kollade Àst också och hon hade släppt sitt ägg vilket bådar väl, nu är det bara att hålla tummarna att hon blivit dräktig.

På fredagseftermiddagen körde mamma och jag ner till Perstorp och Christian på Troedsberga för att hämta lådan med Amperes sperma och vidare upp till Åsjömad för seminering. Berliz var dock inte alls med på noterna och vi fick sedera henne igen. Hon som aldrig protesterar mot sprutor plockade nu fram draken i sig och bara att ge henne lugnande var en utmaning. Jag är mycket imponerad av veterinären Frank, han var helt neutral och lugn. Att jag kan vara det är ju inte så konstigt, jag känner ju Berliz, men att någon annan kan vara lugn när en häst verkligen visar att hon är förbannad är bra gjort. När vi så småningom kom så lång som till semineringen frågade jag lite naivt: det är inte så många hästar ni behöver ge lugnande för att kunna seminera va? Det har aldrig hänt förr, fick jag till svar. Det hade krävts brems på tre ston tidigare. Vad ska man säga, hon är speciell Berliz.

Det var ganska jobbigt att lämna henne på kvällen, fortfarande trött efter allt lugnande medel. Jag funderade på om det verkligen var rätt att seminera henne när hon protesterade så tydligt. Nu när vi har tagit hem dem och hon är pigg och som vanligt känns det bättre. Om det skulle vara så att hon inte vill eller kan få föl så räknar jag kallt med att ägget inte är befruktat, om inte annat så har Berliz alla möjligheter att kasta fölet. Det finns mycket som kan gå fel när det gäller sådant här har jag förstått. What will be will be, säger jag och hoppas på en frisk och glad Berliz och en förtjusande svart liten fölunge med stora vita tecken i maj nästa år. Eller som Henrik, en veterinärkollega som var med på fredagen sa, vi ses i Falsterbo om sex år (jag var på väg att svara inshallah, men fick översätta till om gud vill ;).

Håll tummarna för våra tjejer är ni söta!