Hästhäng

Sedan Berliz skada spenderar hon och jag mycket tid med att bara hänga tillsammans. Jag kliar henne där det mest behövs i hennes tycke och visar henne de saftigaste grästuvorna. Vi leker också såklart, men pauserna är längre. För en left brain introvert som Berliz verkar detta vara ett bra recept för att skapa en djup relation. I början av maj fick jag ett riktigt fint kvitto på detta. Jag gick upp i hagen efter hästarna men kunde inte hitta dem, det är inte helt ovanligt eftersom vår flera hektar stora hage består av kuperad mark, gläntor och skogsdungar. Jag gick hela vägen till slutet av hagen bara för att se att hästarna inte var där. På vägen tillbaka möter Berliz mig med ett stilla gnägg. Hon hälsar snabb och fortsätter att gå, åt fel håll! Vad nu, tänkte jag men hejdade mig innan jag agerade ut min vilja att stoppa henne. Berliz gick ett tiotal meter bort för att dricka i bäcken vi har i hagen. När hon var klar vände hon på klacken och kom till mig. Hon följde mig lös hela vägen hem.

  

Nu på sistone tycker jag att vår relation inte har varit riktigt lika bra. Kanske är det för att Sulan har kommit och Berliz och hon agerar som ett förälskat tonårspar eller så är det för att jag varit lite mer rakt på i mitt tänkande: vi har tränat för att skicka in audition, vi har varit hos Karin för träning och hos veterinären för undersökning innan inseminering. Därför började jag balansera upp allt görande med lite häng idag, passade bra för mig som kunde läsa i Bill Dorrance bok ”True Horsemanship Through Feel”, mer om den så småningom. Vi får se hur Berliz välkomnar mig imorgon.