Från en annan tid

Sista året på gymnasiet skulle vi skriva specialarbete. Året var 1999 och titeln på mitt arbete var ”Hästkommunikation – Hur de talar med varandra och vi med dem”. Idag hittade jag en kopia av specialarbetet och jag tänker dela med mig av valda delar:

”På ridskolan stod hästarna inomhus i spiltor eller boxar hela dagarna, förutom de två, tre timmar de reds. Då förväntades de prestera sitt bästa, vara mjuka och ställbara efter endast två uppvärmande varv i skritt. Då de inte kunde göra detta eftersom deras muskler var stela och deras sinnen uttråkade möttes de av spörapp och drag i tyglarna. Ingen brydde sig riktigt om hur hästarna mådde rent psykiskt, de behandlades som maskiner. [—] Med bakgrund i detta ville jag inte följa i samma hjulspår som dessa andra. Jag tycker att på samma sätt som det är förbjudet enligt lag att aga barn borde det vara självklart att djur, hästar, inte ska behandlas på detta sätt. Därför började jag utforska andra vägar mot målet om det bästa samarbete för både häst och människa. Tillsammans med min egen häst provade jag olika metoder för att bäst kunna kommunicera med henne. [—]

Mina försök med våra hästar

 Jag byggde upp en provisorisk picadero (spanska för en fyrkantig liten inhägnad). Första gången jag provade med Cherie var det sent på kvällen, Amy stod i stallet och gnäggade och båda ville ha sin mat. När jag då enligt Monty Roberts Join-Up metod skulle få Cherie att fly från mig förstod hon inte vad jag menade. Följande gång var Amy i en hage bredvid så att Cherie såg henne. Cherie förstod fortfarande inte vad jag menade då jag ville driva bort henne. För henne är det inte naturligt att fly från mig som det hade varit om hon aldrig träffat människor förr. Mamma var med för att ta kort, med det fungerade inte så hon skulle in och byta batterier. Under tiden skulle jag bara vänta. Jag gick runt lite, klappade Cherie och gick runt lite till. Då märker jag att hon följer efter mig. Jag går runt lite, snirklar runt i vidare och vidare svängar. Hon följer med. Nu hör det till saken att Cherie är en väldigt envis och egensinnig liten ponny som ibland protesterar högljutt mot det jag vill att hon ska göra. Hon är kitslig och nafsar då man borstar henne. Jag vet att hon inte sparkar för att träffa och jag litar faktiskt på henne. Vi har känt varandra länge så vi vet var vi har varandra. Men jag trodde ändå inte att hon såg mig som ledare, riktigt såhär mycket. Vi hoppade över hela avancemang och reträtt-biten, hon litade på mig ändå. [—]

Det som är viktigast av allt är att människan vill kommunicera, att hon anstränger sig och är lyhörd.”

 1999. Det har hänt en del sedan dess, men visst är slutsatsen gångbar än idag. Jag funderar över att Cherie inte gick ifrån mig utan följde mig direkt. Inom Parelli driver man inte bort hästen först innan man leker stick to me. Jag föredrar detta sätt eftersom att om hästen vill vara hos oss ska vi vårda och bevara det, inte skrämma den.

Jag minns också min hänförelse över att det fanns ytterligare dimensioner till hästkommunikationen och det precis framför näsan på oss om vi bara tittade. Idag blir få av oss som håller på med natural horsemanship knäsvaga av att våra hästar följer oss i frihet. Kanske borde vi bli det, det tyder på ett vackert band mellan häst och människa. Det här är häftiga grejer!