Att be om och att få tillåtelse

Sedan jag fick kunskap om Berliz skada har jag inte ridit henne. En av veterinärerna sa att det förmodligen skulle vara ok med promenadridning men andra som jag pratat med har sagt att de inte rekommenderar det. Det viktigaste för mig är att Berliz mår bra, så jag lyssnar främst på henne och hon talar tydligt om vad hon tycker.

Det började med att jag ville kunna kryssa av en uppgift på Parelli Connect (för er som inte är medlemmar så listar de olika uppgifter för den nivå man är på, det är bra både för inspirationen och för att hålla koll på var man är i sin utveckling). Uppgiften var att sadla sin häst utan att hålla i den, alltså i frihet, utan att den går iväg. Berliz gick inte iväg… men hon såg ut som en drake! Öronen bakåtslickade, mungiporna uppdragna, ruskandes på huvudet och med en olycklig blick i ögonen. Jag, kvar i fokus på uppgiften istället för på relationen (usch och fy), insisterade på att sadla. Då vände Berliz rumpan till och gick.

I förra veckan kände jag mig sorgsen över att inte kunna få känna känslan av att smälta samman med Berliz såsom vi gör när vi rider så jag tänkte att några varv freestyle i paddocken i skritt skadar henne inte i alla fall. Jag klättrade upp på staketet och ropade på Berliz, när hon kom bad jag henne ställa upp sig med sidan mot staketet så att jag skulle kunna kliva på. Hon gjorde det precis som hon gjort så många gånger förr och jag kliade henne lite på manken. Sedan reste jag mig och lyfte upp benet för att kliva på. Då dyker minidraken upp, Berliz skakar på huvudet som för att säga nej tack, snälla Tina. Jag kliade henne lite till och sedan klev jag ner från staketet, omtumlad av kraften i hennes kommunikation.

Eftersom Berliz är left brain introvert (LBI) och deras paradfråga är vad får jag ut av det?/what’s in it for me? hade jag lätt kunnat förväxla hennes missnöje med brist på motivation och intresse. Nu gör jag inte det eftersom att jag har kunskap om hennes skada: Tidigare har jag gjort det, tänkt att hon är bara tjurig, hon måste lära sig att acceptera vissa saker och så vidare. Då kunde det se ut så här:

Under en demonstration om hur man skapar framgång med left brain introverta hästar under Parelli Celebration i Birmingham i april i år visade Linda Parelli hur man bör göra istället och vilken positiv effekt det har på relationen till hästar om man respekterar deras åsikt. Linda coachade Larisa Tasker med hennes häst Rocho (läs Larisas berättelse om det här). Rocho har en historia som hopphäst men var aggressiv och ovillig, därför gavs han till Larisa, en tvåstjärnig Parelli-instruktör. Nu hade Larisa och Rocho nått en platå i sin utveckling, Rocho var inte förtjust i godis vilket ofta kan vara ett sätt att motivera LBI hästar och han stängde av och var helt ointresserad i stora arenor. Linda Parelli förstod snabbt att det var relationen som behövde utvecklas för att Rocho skulle bli mer intresserad och villig. Efter en intrikat omgång av att få Rocho att vilja komma till Linda och Larisa i frihet bad Linda Larisa sadla och kliva upp. Larisa skulle observera Rocho under tiden och retirera vid minsta negativa reaktion från hans sida. Det var så intressant att se hur lång tid det tog med en ansats att sitta upp, en svansviftning från Rocho, ner med benet och så om och om igen. Till slut gjorde Rocho inte minsta antydan att misstycka och gav Larisa tillstånd att sitta upp. Det var vackert och respekten för hästen var tydlig.

Tänk vad många gånger jag ignorerat dessa små signaler, det är ju möjligt att göra det för dessa hästar står oftast still så att vi kan kliva upp fast de viftar med svansen. Men den skillnad det gjorde för Rocho att Larisa lyssnade på honom och respekterade hans missnöje var påtagligt i hela hans uttryck och i hans ögon. Linda skriver ”I knew that observing his reactions and opinions was going to be a major step in the right direction of improving the relationship” (läs hela Lindas blogg om demon här).

Alla hästar är inte lika övertygade i sin åsikt som Berliz eller lika dramatiska i sina demonstrationer av denna åsikt, då blir kraven högre på oss att vara uppmärksamma på de små signalerna, som Rochos svansrörelser. Lindas definition av att sätta relationen främst, vilket är en av Parellis grundprinciper, är att lyssna till hästen och ta reda på och tillgodose deras behov först. När vi tar hand om hästens behov kommer den att bli mer öppen för att lyssna på oss och på vad vi vill be om. Jag tar med mig detta till nästa häst, och nästa, och nästa: Uppmärksamma deras signaler, be om tillåtelse och vänta tills du får den, det kommer att göra en enorm skillnad för din och din hästs relation.

Jag kommer inte att be om att få rida Berliz igen, men när jag ber henne om andra saker lovar jag att vara uppmärksam på hennes åsikt och vänta tills hon ger mig grönt ljus.